torsdag 14 mars 2013

Känslor och passion

Du har inte bloggat så flitigt senaste tiden har en och annan läsare påpekat för mig. Det går ju upp och ner med bloggandet, precis som livet gör. Jag bloggar mest när jag är glad och när det händer spännande saker kanske ni har märkt. Jag känner inte för att blogga när jag är trött, nere, ledsen eller besviken. När jag inte har något roligt att berätta är det mycket svårare att veta vad jag vill dela med mig av till er. Jag är rädd för att förstora upp saker och göra problem större än de är, och vill inte andra ska behöva oroa sig över mig. Jag följer ju själv några bloggar (några vänner och några jag aldrig har träffat), och det finns ju de som är som jag och bara vill visa den perfekta ytan vilket egentligen är ganska ointressant och ibland till och med irriterande, och så finns de ju de som väljer att dela med sig av tråkigheter och som vågar visa sig svaga och de är ju de personerna man lär känna, känner igen sig i och verkligen blir glad för när det går bra. Det är kanske skönare att skriva av sig och dela med sig av både framgångar och motgångar.

Jag var på ett väldigt fint bröllop i somras och brudparet hade skrivit sina egna löften. De lovande varandra att dela sin lycka så att den blir dubbel lycka, och att dela sina problem så att de blir till halva problem. Så jag testar väl det här och ser om problemen blir mindre.

Men det är svårt att sätta ord på känslor och problem. Speciellt när man inte riktigt vet själv vad som är fel. Det känns som att jag gråter över ingenting och jag skäms över att jag inte har något att vara ledsen över egentligen. Jag har varit väldigt trött och kroppen har känts seg. Träningen har analyserats och diskuterats. Jag har även brottats med att hitta en balans mellan skolan och skidåkningen, försökt känna efter om jag ska ställa upp eller säga nej. Känt mig om vart annat otillräcklig, understimulerad, otålig och orolig. Jag har vilat och ändrat och börjat hitta tillbaka till en känsla som liknar det där grymma jag hade i sommar och höst. Från att inte ha haft ett enda bra träningspass på flera veckor, och fler deppiga dagar än bra känns helt plötsligt de flesta träningspass bra och de flesta dagar är soliga och roliga. 

Egentligen förstår jag ju att så mycket tid, energi, tankar och passion jag lägger ner i skidåkningen så är det klart att det är viktigt och berör mig. Det känns det ganska bra att jag skrev det här, även om jag samtidigt vill radera allt för att undvika oroliga telefonsamtal. Men nu trycker jag snabbt på publicera och sen ska jag ut i solen och njuta av att åka skidor!

2 kommentarer:

  1. Tack för att du vill dela med av dina tankar. Kram mormor

    SvaraRadera
  2. Ibland är det lättare att skriva än att prata. Jag förstår precis hur du känner dig, men du ska veta att du är min bästa, vad som än händer. /Mamma

    SvaraRadera