Mitt Vasalopp

Jag har klarat av mitt första Vasalopp! Det är jag där till vänster närmast i bild med gul nummerlapp och ett stort leende. Redan har jag börjat längta till nästa år. Vilken häftig upplevelse!

Jag börjar från början. Jag har inte haft optimala förberedelser. Lite småont i armbågar och höftböjare, ett läger med skidgymnasiet onsdag till fredag, lite för lite sömn, lite hispig, nervös och tandvärk. Men tror inte att jag är ensam av att drabbas av "Vasaloppssjukan", jag skrattade gott åt igenkänningsfaktorn.

Största missen i förberedelserna var nog ändå att jag inte fick med mig mina tävlingsskidor ner till Mora. Jag packade redan i måndags, ställde iordning två väskor med tävlingskläder, sportdryck, rillar, termosar mm, och packade prydligt ihop skidfodralet och lämnade det i förrådet så att Knappen kunde lägga in sina skidor där också. Sedan reste jag till Lycksele på tisdag morgon för att jobba, och på fredag kväll hämtade Knappen upp mig med fullpackad bil, och vi fortsatte direkt till Sundsvall för att sova där. Morgonen därpå fortsatte resan ner till Mora, och någonstans vid Hudiksvall upptäckte jag att skidfodralet inte var med. En liten miss i kommunikationen kan man säga. Så resten av resan ägnade vi åt att tjafsa om vems fel det var och det blev en del ringandes för att låna ihop skidor. Jag brukar inte stressa upp mig så mycket, men det kändes inte helt bra att inte ha några skidor med sig på sitt första Vasalopp. Men det är tur att man har kontakter och fantastiska vänner!

Väl framme i Mora lyckades jag seeda upp mig från led 2 till led 1, jag hämtade ut nummerlappen och jag fick med mig 3 par skidor från Sofie och Elin. Vi mötte upp mamma och pappa och sedan drog vi till Sälen för att installera oss där, testa skidor och fixa vallningen. I Sälen mötte vi upp Johan Öberg, och fick med oss 3 par skidor till att testa. Så från 0 par till 6 helt okända par, lite stressande att välja. Som tur var fick jag hjälp att testa av Anders, och vi hittade ett par av Johans stakskidor som kändes fantastiskt bra att staka på. Efter att jag hade stakat Vildmannaloppet i Umeå hade jag bestämt mig för att Vasaloppet kör jag med fästvalla, men dessa skidor fick mig att ändra mig. Inte nog med att Johan lånade ut ett par kungskidor, han fixade vallning OCH hemleverans av skidorna. Så himla snällt! Så pappa snuvades på vallningsjobbet vilket gjorde att vi hade mer tid till att planera och förbereda vätskelangningen. Allt som ska ordnas tar tid och det tar musten ur en. Det var skönt att gå och lägga sig, men svårt att sova.

Så jag stakade alltså de nio milen mellan Sälen och Mora, och jag är grymt nöjd. I första backen var det trångt och kö även fast jag startade i led 1. Resten av loppet flöt på bra. Efter en mil började jag känna av mina armbågar och jag funderade på att jag skulle bryta om det blev konstant sämre men fortsätta om det inte försämrades. Sedan kändes det nästan som att det bara var utför och det var väldigt kul att åka. Efter ungefär halva loppet började magen krampa i uppförsbackarna så jag fick ta det rätt lugnt, låsa armarna och "sätta mig ner" för att undvika kramp. Men på platten fungerade stakningen bra. Jag prioriterade att få i mig energi och stannade till på vissa stationer för att dricka sportdryck, och tog någon gel eller liquid då och då. Det kom alltid nya ryggar om man råkade tappa en, det var skönt att kunna känna det lugnet.

Jag hade aldrig någon aning om hur jag låg till resultatmässigt, som bäst låg jag på 16:e plats. Jag fick massor av glada hejarop "heja tjejen" och jag kände mig oförskämt glad under loppet. När skyltarna började visa ensiffrigt efter Eldris blev jag nästan lite blödig när jag insåg att jag kommer klara det och jag kommer göra det under 5 timmar. Jag stakade på 4.52.52! Jag tror att det var rätt val att staka. Jag tappade lite när det blev brant uppför, men jag tog nog igen det nerför och på platten. Jag tror inte att de som körde med fästvalla hade bra fäste och glid under hela loppet.

Det här var det första långlopp (av 4) den här säsongen när jag inte har väggat på slutet, jag orkade spurta sista kilometerna. Jag såg en tjej inom räckhåll som jag ville slå, tog in lite, men när jag skulle kräma ut det sista på upploppsrakan drog magen ihop sig totalt i kramp. Jag fick stanna upp och ge upp spurtstriden och räta ut magen. Jag blir lättad när krampen ger med sig, jag tar några försiktiga stavtag och samma sak händer igen. Det var bara att glida in de sista 100 metrarna och jag slutade på 18:e plats. Så nöjd! Det enda jag saknade i mål var en stor kram. Det hoppas jag på nästa gång.

Tack alla som har hejat och gratulerat efter loppet
Tack Elin för lånet av skidor och utmärkt langningsservice
Tack Johan för lånet av grymma stakskidor och vallaservice (läs mer om skidorna HÄR)
Tack Anders för hjälp med skidtestning
Tack Knappen, mamma och pappa för support
Tack Malin och Craft för grymt bra boende

Vad händer?

Vad är det som händer? Det här med att sluta med skidor går ju sisådär. Det har nog alla som känner mig förstått för länge sen. Här bestämmer man sig för att lägga av, och så blir det plötsligt dödskul igen. Här säljer man en massa fina tävlingsskidor för att man är less, och så blir man i bättre form än på flera år och sjukt tävlingssugen. Här ställer man upp i en massa tävlingar helt utan press och skräller tävling efter tävling.

Var det fel beslut jag tog? Nej jag tror kanske att det var det bästa jag kunde göra. Det kändes ungefär lika stort och svårt som att bryta upp en kärleksrelation på något vis. Jag tror jag behövde släppa skidåkningen en stund och kliva ur bubblan och se saker från ett annat perspektiv. Jag vet inte vad det är som händer, men jag njuter över att jag och skidåkningen har hittat tillbaka till varandra igen. Kanske är min relation till skidåkning bättre än någonsin.

"Ett lyckligt äktenskap kräver att man förälskar sig många gånger och varje gång i samma person."  Mignon McLaughlin

Är det dags för comeback? Nja, det har jag väl redan gjort på sätt och vis. Jag tänkte väl att jag skulle åka nån enstaka tävling i vinter, och jag har redan åkt närmare 15 stycken. Alla de anledningar jag hade till att sluta elitsatsa, finns inte längre, minns jag inte längre. Den enda anledningen jag har nu att inte börja satsa igen är att jag trivs så bra i läget som är just nu: Att träna när det känns kul, när jag har trevligt sällskap eller när det känns givande. Att inte träna när jag hellre vill göra nått annat, när det är jättedåligt väder eller när jag inte känner att det ger något. Att tävla i distanser som jag gillar, när jag känner för det, och med inställningen att jag kan skrälla idag, men kommer jag sist så är det inte hela världen. Att inte alltid sätta mig själv och min satsning i första hand, utan vara lite mindre ego och hjälpa andra att utvecklas och prestera i stället. Men ja, det är ju en definitionsfråga vad man väljer att kalla det.

Det känns inte som att det här fenomenet att sluta satsa och bli mycket bättre och mer peppad är så jättevanlig. Eller jag har inte hört talas något om det. Här är några förklaringar eller teorier som jag har till varför det blev så:

• Jag har ett jätteroligt jobb på 50% som tränare på Lycksele skidgymnasium med en massa duktiga och motiverade junioråkare. Jag får träna med dem på arbetstid, jag vill inte att de ska åka fortare än mig, jag tar ut mig som en galning. Deras gemenskap och skidglädje smittar av sig. Dessutom får jag nörda in mig på teknikdetaljer tillsammans med mina kollegor och åka skidor på RIKTIGA, fina, långa, kuperade skidspår (och inte en platt, kort tråkigt konstsnöslinga i Umeå (förlåt Umeå, nu är det faktiskt äntligen vinter där också)).
• Jag tränar aldrig bara för att jag får dåligt samvete om jag inte tränar. Jäklar vad många undvika-dåligt-samvete-pass jag har kört i mitt liv. Vad många jag-hann-aldrig-med-att-träna-mardrömmar jag har drömt. Jag tränar det jag tycker ger något, antingen fysiskt eller mentalt, och jag njuter av träningen. Jag får inte panik om det känns kasst. Jag struntar i om jag ligger i rätt pulszoner eller om jag tränar rätt antal träningstimmar. Jag är allmänt lugn, mindre seriös, fast ändå jäkligt pepp.
• Jag gör massa roliga saker och är lite mer spontan. Jag är nog lite roligare. Jag for till Kina på Tour de Ski, var och klättrade i Tavelsjö, for på surfresan till Portugal och jag drar ihop eller hänger med på träningspass med skidåkarna i Umeå på nya ställen. Jag umgås mer med vänner än innan, även fast jag är borta rätt mycket i Lycksele. OCH jag har börjat dricka kaffe, vilket har höjt min livskvalité med 3%. Man blir ju glad varje gång man får en kopp!

Den vanligaste förklaringen som andra har gett till varför det går så bra nu är:

• Du har tränat så mycket under så många år, och nu när du "släpper upp"  så får du betalningen. 

Vad tror du? Blir det comeback? 

Vann mitt livs första skatelopp i Kina! Längtar tillbaka..