Vad händer?

Vad är det som händer? Det här med att sluta med skidor går ju sisådär. Det har nog alla som känner mig förstått för länge sen. Här bestämmer man sig för att lägga av, och så blir det plötsligt dödskul igen. Här säljer man en massa fina tävlingsskidor för att man är less, och så blir man i bättre form än på flera år och sjukt tävlingssugen. Här ställer man upp i en massa tävlingar helt utan press och skräller tävling efter tävling.

Var det fel beslut jag tog? Nej jag tror kanske att det var det bästa jag kunde göra. Det kändes ungefär lika stort och svårt som att bryta upp en kärleksrelation på något vis. Jag tror jag behövde släppa skidåkningen en stund och kliva ur bubblan och se saker från ett annat perspektiv. Jag vet inte vad det är som händer, men jag njuter över att jag och skidåkningen har hittat tillbaka till varandra igen. Kanske är min relation till skidåkning bättre än någonsin.

"Ett lyckligt äktenskap kräver att man förälskar sig många gånger och varje gång i samma person."  Mignon McLaughlin

Är det dags för comeback? Nja, det har jag väl redan gjort på sätt och vis. Jag tänkte väl att jag skulle åka nån enstaka tävling i vinter, och jag har redan åkt närmare 15 stycken. Alla de anledningar jag hade till att sluta elitsatsa, finns inte längre, minns jag inte längre. Den enda anledningen jag har nu att inte börja satsa igen är att jag trivs så bra i läget som är just nu: Att träna när det känns kul, när jag har trevligt sällskap eller när det känns givande. Att inte träna när jag hellre vill göra nått annat, när det är jättedåligt väder eller när jag inte känner att det ger något. Att tävla i distanser som jag gillar, när jag känner för det, och med inställningen att jag kan skrälla idag, men kommer jag sist så är det inte hela världen. Att inte alltid sätta mig själv och min satsning i första hand, utan vara lite mindre ego och hjälpa andra att utvecklas och prestera i stället. Men ja, det är ju en definitionsfråga vad man väljer att kalla det.

Det känns inte som att det här fenomenet att sluta satsa och bli mycket bättre och mer peppad är så jättevanlig. Eller jag har inte hört talas något om det. Här är några förklaringar eller teorier som jag har till varför det blev så:

• Jag har ett jätteroligt jobb på 50% som tränare på Lycksele skidgymnasium med en massa duktiga och motiverade junioråkare. Jag får träna med dem på arbetstid, jag vill inte att de ska åka fortare än mig, jag tar ut mig som en galning. Deras gemenskap och skidglädje smittar av sig. Dessutom får jag nörda in mig på teknikdetaljer tillsammans med mina kollegor och åka skidor på RIKTIGA, fina, långa, kuperade skidspår (och inte en platt, kort tråkigt konstsnöslinga i Umeå (förlåt Umeå, nu är det faktiskt äntligen vinter där också)).
• Jag tränar aldrig bara för att jag får dåligt samvete om jag inte tränar. Jäklar vad många undvika-dåligt-samvete-pass jag har kört i mitt liv. Vad många jag-hann-aldrig-med-att-träna-mardrömmar jag har drömt. Jag tränar det jag tycker ger något, antingen fysiskt eller mentalt, och jag njuter av träningen. Jag får inte panik om det känns kasst. Jag struntar i om jag ligger i rätt pulszoner eller om jag tränar rätt antal träningstimmar. Jag är allmänt lugn, mindre seriös, fast ändå jäkligt pepp.
• Jag gör massa roliga saker och är lite mer spontan. Jag är nog lite roligare. Jag for till Kina på Tour de Ski, var och klättrade i Tavelsjö, for på surfresan till Portugal och jag drar ihop eller hänger med på träningspass med skidåkarna i Umeå på nya ställen. Jag umgås mer med vänner än innan, även fast jag är borta rätt mycket i Lycksele. OCH jag har börjat dricka kaffe, vilket har höjt min livskvalité med 3%. Man blir ju glad varje gång man får en kopp!

Den vanligaste förklaringen som andra har gett till varför det går så bra nu är:

• Du har tränat så mycket under så många år, och nu när du "släpper upp"  så får du betalningen. 

Vad tror du? Blir det comeback? 

Vann mitt livs första skatelopp i Kina! Längtar tillbaka..

Slutar med skidor

Jag har bestämt mig för att sluta åka skidor. Eller alltså nej, sluta åka skidor kommer jag nog aldrig att göra. Men jag ska avsluta min elitsatsning. I våras skrev jag om suget efter suget. Att jag saknade känslan att verkligen vilja tävla, vinna, och spränga gränser. Att jag ville hitta tillbaka till den glädje, gemenskap och kärlek till idrotten som jag har upplevt under så många år, men som inte har varit lika starkt på slutet. Jag hade bestämt mig för att göra det roligare, och jag skulle kämpa för att hitta motivationen. Men det ska ju inte vara något man måste kämpa för, det ska ju komma inifrån och det ska ju kännas som det mest självklara i världen. Annars är det ju ingen mening.

I 20 år har jag åkt längdskidor, och identifierat mig själv som skidåkare. I 10 år har jag elitsatsat och låtit skidåkningen komma i första hand i alla lägen. Det har aldrig känts som att jag har valt bort något roligare eller viktigare, för att skidåkningen har alltid varit det som har varit nummer 1. Eller visst har det funnits enstaka pass och enstaka tävlingar som har varit motiga, men inte i det stora hela. Det har alltid varit värt all tid, all planering, alla långa resor, och stenhårda träningspass i ur och skur. För målen, motivationen, drömmarna och upplevelserna har varit så starka. Känslan när man står på prispallen är ganska oslagbar. Men någonstans på vägen har jag slutat tro på att jag ska bli världsmästare i längdskidor och slutat drömma om medaljer. Framgångarna och framstegen har kommit glesare. Men ändå har jag varit rätt så nöjd och glad med tillvaron och känt att skidåkningen är ju inte allt, och människor som betyder något tycker om mig oavsett om jag vinner tävlingar eller inte. Det finns annat i livet som är betydelsefullt.

Jag har alltid sagt att jag ska hålla på så länge det är roligt och jag känner att jag utvecklas. Det är fortfarande roligt att träna och utvecklas, men det räcker med ett pass om dagen, och det räcker med att tävla mot mig själv. Jag mår bättre av ett pass om dagen just nu. Jag orkar med inte vara så där trött som jag blir av dubbla pass nästan varje dag. Jag är inte motiverad att vara trött. Jag tyckte att Maria Rydqvist satte fingret på det där med motivation att orka vara trött. Hon skriver så bra och har intressanta reflektioner. Vill man satsa och brinner för det är det inga problem, man bara kör på och det känns rätt på alla sätt, och det är en grym känsla. En känsla som jag saknade i våras, har saknat under lång tid, men inte tänker jaga mer nu. Jag saknar det inte längre. För mig känns det rätt att sätta punkt för det här kapitlet.

Ändå var det jättejobbigt och svårt att ta själva beslutet, och tårarna har tittat fram när jag har berättat om mitt val. Jag var kanske inte riktigt beredd på att det skulle hända just nu, jag hade nog föreställt mig att det skulle ske efter en tävlingssäsong. Men det känns samtidigt som en stor lättnad och glädje och jag känner mig väldigt nöjd och harmonisk. Inget mera grubbel och en ny vardag med lite andra prioriteringar. Jag firar att jag har haft en så rolig tid i skidspåret med oförglömliga upplevelser och fantastiska vänner! I helgen firade jag med att åka på en långweekend ner till Västerås och Göteborg utan att packa med mig rullskidor och pjäxor och hjälm och ja ni fattar, utan hela stora trunken. Jag tog med mig löparskorna och det var allt. Jag hjälpte pappa med att bygga på det nya huset i stället för att fara till skidtunneln i Göteborg. Det är så kul att se små framsteg på bygget, om några veckor kommer hela huset stå där!

Jag firar med att åka med Knappen på en surfresa till Portugal i Oktober. Det var helt otänkbart för mig att göra något sådant den tiden på året för en vecka sedan. Inte något jag har saknat förut, men nu när jag har möjligheten känns det som en fantastisk frihet. Jag firade med att åka på Liseberg i helgen fast Alliansloppet gick av stapeln samtidigt i grannstaden. Jag ville verkligen inte tävla. Men nu när jag har bestämt mig för att sluta känns det som att det ändå vore roligt att åka någon tävling i vinter. Det blir ju inte alls samma press på mig själv att prestera. Nog blir det Vasaloppet i vinter alla fall!

Jag skulle kunna avsluta det här inlägget med att tacka alla för den här tiden, men det skulle kännas som ett farväl. Jag ska inte lämna skidsporten, skidor kommer fortsätta vara en del av mig och mitt liv. Men tack till sponsorer, klubbar och alla som har trott på mig och hejat och stöttat under min elitaktiva karriär. Vi ses i skidspåret!

Puss från min favvosponsor Johan på Elpex efter min sista tävling som elitaktiv på SM i Sundsvall. Han verkar gilla mig lika mycket oavsett om jag vinner eller kommer 11:a. Tack för alla fina rullskidor och för alla medaljer och upplevelser jag har fått på de rosa bästa rullskidorna. Nu ska jag ut och rulla på dem med Linda och Clara. Men bara ett pass..

Power posing

Jag fortsätter på temat mental träning som jag skrev om i mitt förra inlägg. Det inlägget handlade om hur tankar, känslor och handlingar hänger ihop, och hur man kan göra för att inte låta negativa tankar påverka en att känna negativa känslor och skapa negativa beteenden.

Här om dagen fick jag se en film som verkligen inspirerade mig, med Amy Cuddy som är en forskare inom socialpsykologi och forskar om icke-verbal kommunikation. Hon pratar här om att man även kan börja i andra änden. Med sitt beteende. I hennes studie fick människor antingen i 2 minuter göra en high-power pose eller en low-power pose.

En high-power pose är exempelvis att stå bredbent med händerna i sidorna eller att sitta bredbent med händerna bakom nacken. Helt enkelt att sprida ut sig. En low-power pose är att göra sig liten, stå eller sitta med benen och armarna i kors eller att ta sig själv på nacken. De som gjorde high-power pose i 2 minuter fick högre testosteronnivå och mindre kortisolnivå. Testosteron ger dig en känsla av makt och kontroll, medan kortisol är ett stresshormon. De i den andra low-power pose-gruppen fick tvärtom lägre nivåer av testosteron och höga kortisolnivåer, alltså liten känsla av kontroll och ett högt stresspåslag. De gjordes även en studie när deltagarna först fick göra en av poserna, och sedan genomgå en väldigt krävande och stressande anställningsintervju som filmades och bedömdes. De som hade gjort en high-power pose presterade mycket bättre vid intervjun än de som hade gjort en low-power pose innan, när de bedömdes av en jury som inte visste om studiens syfte och att deltagarna hade förberett sig på olika sätt.

Väldigt spännande tycker jag! Jag ska verkligen prova att använda power posing när jag känner mig underlägsen, osäker eller opeppad. Det här fotot är från Borgafjäll, där jag och Knappen var och toppturade i helgen. Vi hade just gått upp för ett brant parti och jag var väldigt rädd. Glömde testa posa när jag var som räddast, men gjorde det när vi kom upp på plan mark, och det var lätt som en plätt att åka ner för branten i alla fall. Jag tror stenhårt på detta! Se gärna klippet om ni är intresserade och har några minuter över, och kommentera vad ni tror.

Här var jag glad fast det är brant! En superfin solskensdag i lördags.

Att välja sina tankar

Jag är väldigt intresserad av hur tankar påverkar känslor som i sin tur påverkar hur vi beter oss. Det är en av de sakerna jag jobbar med i min mentala träning. Först och främst gäller det att bli medveten om sina tankar, vilka känslor tankarna skapar, och vilka beteenden det resulterar i.

Ett exempel kan handla om en svår skol- eller arbetsuppgift, en svår utförsbacke eller jobbig uppförsbacke på en skidtävling, eller någon annan utmanande situation.

Tanke: "den här är för svårt för mig" eller "jag kan inte"
Känsla: negativa känslor som nedstämdhet, oro och hopplöshet
Beteende: blir passiv, blir stel och spänd, gör något annat i stället, förbereder mig inte

Konsekvensen blir att ens tanke blir till sanning. Men man har egentligen inte ens försökt, och gett sig själv en ärlig chans.

Om man lär sig identifiera de här tankarna (som oftast är omedvetna) och vad de leder till kan man också lära sig att en tanke är faktiskt bara en tanke. Den behöver inte vara en sanning. Det är enligt min mening ganska omöjligt att inte tänka negativa tankar. Det är som att säga "tänk inte på en rosa elefant". Vad tänker du på? Ja precis, en rosa elefant! Man får helt enkelt acceptera sina tankar, men välja en ny tanke som skapar positiva känslor och beteenden.

Tanke: "det här är en häftig utmaning" eller "jag vill bli bättre på det här"
Känsla: stolthet, glädje, pepp
Beteende: sträcker på mig, övar, utmanar mig själv

Konsekvensen blir nu att du faktiskt ger dig själv en ärlig chans, och förhoppningsvis går det också bra. Om det inte går så bra så mådde du troligtvis bättre och lärde dig något i alla fall.

Testa att fundera på en situation som du upplevde negativ. Vad tänkte du och vad ledde det till? Vill du tänka annorlunda och känna dig annorlunda och förmodligen också handla på ett annat sätt? Hur? Testa! Att skriva ner det gör så att det blir mer greppbart. Tankar är inte automatiskt sanningar. Det är inte dåligt att tänka negativa tankar (det gör man), men det är tråkigt om man tror på dem, och det är häftigt att kunna vända dem.

Vad tror ni? Kan ni ha nytta av det här i något sammanhang?

Tack för peppen

Tusen tack till alla vänner som har hört av er efter mitt förra inlägg, med kommentarer, meddelanden och till och med hälsningar IRL. Som tycker att det är fint och bra skrivet, som vill hjälpa, som känner igen sig, som vill heja på och som tycker det är kul att jag inte vill ge upp. Det värmer verkligen och det betyder mycket. Kram på er!

Nu längtar jag efter vårlägret i Stekejokk. Det finns ingen friare känsla än denna. Att glida fram på skaren, i solskenet, i timmar. Jag vill att alla ska få känna den känslan.

Suget efter suget

Har jag tappat det? Suget alltså. Suget efter att vinna, att tävla, att pressa mig och spränga gränser? Jag tror inte det. Jag har i alla fall ett sug efter suget.

Har låttextraden: "allting följer samma mönster, ser på stan ifrån mitt fönster" i huvudet på repeat, från Gyllene Tider - Gå och Fiska. Jag har två skidsäsonger bakom mig som båda har varit en stor besvikelse, och de har i princip båda sett likadana ut: Bra sommrar, nästan helt i min ensamhet där jag har kunnat gå precis min egen väg, med grymma rullskidresultat och mycket motivation. Svårt att veta hur jag ska fortsätta på samma spår under höstarna när jag har många runt om kring mig att träna med. Tävlingssäsonger som börjar okej och går utför. Hög vilopuls, seg kropp, försöker på olika sätt hitta tillbaka. Jag blir sjuk vid samma tidpunkter, är framgångsrik vid samma tidpunkter, är deppig vid samma tidpunker, motiverad vid samma tidpunkter. Känner att det är dags att bryta mönstret!

Det är svårt att pressa sig till max när det handlar om en 27:e plats eller en 28:e jämfört med om det handlar om en 5:e eller 6:e placering, eller till och med en pallplats. Mycket mycket svårare! När utvecklingen går bakåt. Jag känner inte igen mig själv. Det blir motigt. Jag är långt ifrån att nå mina mål. Jag tror knappt på mina mål längre. Är det verkligen så viktigt och härligt att vinna? Jo det är det ju. Men är det värt jobbet? Jag blev inte uttagen till Elitskidcentrum i år. Sponsorkontrakt går ut, och det känns svårt att förnya när man inte har nått sina mål. Det är motigt, och det finns inte riktigt någon utifrån som peppar mig. Man får ge upp..

Jag tänker tillbaka på mina bästa och roligaste skidsäsonger: 

Första året på skidgymnasiet när bara allt gick bra och av sig själv. Jag tänkte inte så mycket, bara körde på. Det var tufft, jag var trött, jag utmanade mig själv, jag hade extremt roligt och jag vann JSM-guld, blev uttagen i juniorlandslaget och skidor var det bästa i hela världen.

Fjärde året på skidgymnasiet när jag hade haft två bra, men inte superbra, år innan och tog ett kliv upp mot topplaceringarna igen. 4:a, 6:a och 8:a på mitt sista JSM. Jag ville uppåt!

Mitt andra seniorår som jag tillbringade i USA. För att jag ville se världen, jag ville tävla, och jag ville få nya utmaningar. Träningen var lite annorlunda, teamkänslan var helt underbar, äventyret var obeskrivligt, allt var intensivt, jag presterade bra. 2:a på en US Supertour som bäst.

Tredje året som senior då jag kom tillbaka till Sverige, flyttade till Umeå, och ville visa att man visst kan bli bättre därborta i USA, man är inte oseriös för att man åker dit. Jag gjorde nog min bästa seniorsäsong då med en 6:e plats på Sverigecup sprint i Piteå, 14:e plats på en Scandinavisk cup och 14:e plats på SM-sprinten i Falun och mitt bästa skateresultat någonsin, 8:a på en sverigecup.

Alla de här framgångsrika säsongerna har mycket gemensamt. De största gemensamma nämnarna är glädjen och gemenskapen, det har varit intensivt och mycket att göra och jag har bara kört på. Jag har inte tränat helt perfekt, inte haft 0 sjukdagar, men jag har tränat hårt, tävlat mycket och haft bra sparring.

De motiga säsongerna har varit mycket ensammare, mer grubblande, och mer sökande efter perfektion. Jag har valt bort tävlingar för att satsa på de viktiga. Jag har valt bort träningspass med andra för att de inte passar in i mitt schema.

Jag vill tillbaka till glädjen, gemenskapen och kärleken till idrotten. Det viktigaste är inte ens att vinna längre, men jag hoppas självklart att det kommer på köpet om jag hittar tillbaka till det här. Jag har alltid velat gå min egen väg, jag har alltid gjort det, men på olika sätt.

Det finns bara en person som kan se till att det blir såhär, och det är jag själv. Jag hoppas att det finns folk omkring mig som vill vara med på tåget. Jag är inte färdig än.

Flyt

Den här sommaren och början av hösten har gått bra. Träningsmässigt bra alltså, och när träningen flyter på är jag glad också. Jag har haft en kontinuitet, ständig utveckling och tro på mig själv och mitt upplägg. Jag vågar mer än någonsin lyssna på kroppen och gå min egen väg. Idag när jag var ute och stakade impulser kändes det så himla bra och jag njöt verkligen av att träna. Då, för första gången på väldigt länge, kände jag på riktigt en längtan efter snö, vinter, skidåkning och tävling. En längtan utan ångest inför tävlingsresultat. Förra hösten ville jag så gärna längta så där på riktigt, jag försökte peppa mig själv, men glädjen fanns inte där alls på samma sätt som vanligt. Vintern var dålig både snömässigt och resultatmässigt. Men efter det har jag kommit back on track och känner mig starkare än på väldigt länge, kanske starkare än någonsin. Så det var en efterlängtad känsla, den där spontana glädjen och suget efter snö.

I veckan har jag träffat min idrottspsykolog och vi utvärderade hur sommaren har känts. Han sa att det var stor skillnad på både mitt humör och på hur stolt min hållning är nu jämfört med i våras när jag var riktigt nere på grund av resultaten och känslan i kroppen. Jag har jobbat ganska mycket med det mentala. Den där träningen som för många nog känns lite flummig, för man har egentligen ingen aning riktigt hur man ska träna. Hur gör man ett träningsupplägg där?( Jag kan berätta mer om hur jag har tränat mentalt i ett annat inlägg om ni vill.) I veckan har jag också haft utvärderingssamtal med Stefan, och då går vi mer på siffror än känslor. Steptester, hopptester, vilopulser, testrace, maxtest, styrketester, träningstid, antal pass, snittpulser.. och så vidare. Allt för att se vid vilken belastning och av vilka träningsformer jag utvecklas mest optimalt. Den där bilden ser säker väldigt rörig ut för er, men får mig att se saker jag inte har tänkt på tidigare. Det är kul att ha koll och vara lite noga och nördig.

Sista gången

 På lördag åker jag hem till Bergeforsen för sista gången. Hem till huset på Flottargatan som jag är uppvuxen i, just vid Indalsälvens strand. Hemmet som jag flyttade från redan när jag var 16 år, men där jag alltid har känt mig väldigt välkommen och hemma. Hemmet som har varit ett ständigt pågående förvandlingsprojekt, med nya detaljer varje gång man hälsar på. Det där huset är verkligen så mycket mer än ett hus, det är ett hem. Ett hem som inte liknar något annat med ett tjockt vallalager på golvet i källaren, med massor av plats för fester och tillställningar, med ett uterum där både människor och tomater trivs utmärkt och med en uteplats med sol från tidig morgon till sen kväll. Jag kommer att sakna midsommarfesterna med tipspromenader och matjestårta, kräftskivorna med bastubad när jag fyller år i Augusti och det stora köket med plats för många kockar.

På varje träningsrunda som jag har gjort i Bergeforsen i sommar har jag njutit lite extra och tänkt att det kan dröja ett bra tag innan jag springer den här rundan igen. Det är ju inte så att jag aldrig mer kommer tillbaka, men när jag gör det kommer det inte vara hemma längre.

Det är verkligen något magiskt och rofyllt med älven Man ser svanarna simma förbi, laxarna hoppa, och har man riktigt tur kan man få syn på en bäver. På vintern brukar det gå rådjur på isen och på vårvintern flyter isflaken förbi.

Det här känns overkligt och lite sorgligt. Men där en sak slutar börjar också något nytt. Nu börjar ett nytt kapitel för oss alla. Mamma ska börja på ett nytt jobb, pappa ska förhoppningsvis få börja bygga på ett nytt hem på en annan vacker plats. Bäst av allt är att de kommer mycket närmare resten av släkten. Släkten som håller på att bli lite större, för till jul blir jag faster. Det här är en spännande tid.
Hejdå älskade hus!

Prestationer

Snart smäller det! Snart är det dags att prestera. Som vanligt inför premiären infinner det sig en hel del tankar och känslor, både positiva och negativa. Det är svårt att veta vad man står och vilka mål man ska sätta upp. Det är massor av förväntan och längtan men även nervositet och en del tvivel. Även om jag har gjort allt så rätt som det bara går i sommar och höst så blir det lätt att jag börja tänka för mycket och tveka på om det räcker. Men när jag står där på startlinjen nästa vecka finns inte plats för sånt. Då ska jag tro på mig själv och tänka bra tankar, och pirret i magen, det hör till. För när jag är glad och harmonisk och tror på mig själv kan det gå hur bra som helst. Det ska vara roligt att tävla, och allt blir vad man gör det till. Jag tänker omge mig med personer som jag trivs med, lyssna på bra musik, sjunga med och dansa lite, och om de där dumma tankarna tränger sig på ska jag sträcka på mig, le och tänka på nått härligt minne. Kanske tänker jag på SM-silvret i somras, när jag spurtade ifrån landslagsåkare, eller på känslan av att stå på prispallen och ta emot VM-silvret i teamsprinten. Den här rullskidsommaren kan förhoppningsvis hjälpa till att boosta självförtroendet lite extra, men det viktigaste den har lärt mig är hur viktigt det är att ha roligt för att kunna prestera på topp!

.

Look at this Instagram

Sitter ensam i en stuga och funderar på sociala medier, bloggar och appar på telefonen. Ja alla olika sätt vi delar med oss av tankar, åsikter, bilder, upplevelser och skryt om hur bra vi har det. Det finns både för- och nackdelar med det. Det är ju riktigt kul att se vad andra har för sig och att visa vad man själv gör, annars skulle det ju inte vara så populärt. Men det är tråkigt att man ibland går miste om vara i nuet och att njuta av stunden för att man har fullt upp med att filma, twittra eller lägga upp en bild på Instagram. Mest av allt tror jag att det handlar om bekräftelse. Vi gillar att bli gillade men och stör oss ganska mycket på våra facebookvänner som är lite väl detaljerade med vad de åt till frukost och hur mycket de älskar sin älskling som de har vart tillsammans med i 7 månader. "Puss på dig finaste" Det är faktiskt riktigt komiskt det här vi håller på med.

Ramlade av en slump på den här videon som jag tycker är ganska rolig på ämnet! Kolla in den!

Känslor och passion

Du har inte bloggat så flitigt senaste tiden har en och annan läsare påpekat för mig. Det går ju upp och ner med bloggandet, precis som livet gör. Jag bloggar mest när jag är glad och när det händer spännande saker kanske ni har märkt. Jag känner inte för att blogga när jag är trött, nere, ledsen eller besviken. När jag inte har något roligt att berätta är det mycket svårare att veta vad jag vill dela med mig av till er. Jag är rädd för att förstora upp saker och göra problem större än de är, och vill inte andra ska behöva oroa sig över mig. Jag följer ju själv några bloggar (några vänner och några jag aldrig har träffat), och det finns ju de som är som jag och bara vill visa den perfekta ytan vilket egentligen är ganska ointressant och ibland till och med irriterande, och så finns de ju de som väljer att dela med sig av tråkigheter och som vågar visa sig svaga och de är ju de personerna man lär känna, känner igen sig i och verkligen blir glad för när det går bra. Det är kanske skönare att skriva av sig och dela med sig av både framgångar och motgångar.

Jag var på ett väldigt fint bröllop i somras och brudparet hade skrivit sina egna löften. De lovande varandra att dela sin lycka så att den blir dubbel lycka, och att dela sina problem så att de blir till halva problem. Så jag testar väl det här och ser om problemen blir mindre.

Men det är svårt att sätta ord på känslor och problem. Speciellt när man inte riktigt vet själv vad som är fel. Det känns som att jag gråter över ingenting och jag skäms över att jag inte har något att vara ledsen över egentligen. Jag har varit väldigt trött och kroppen har känts seg. Träningen har analyserats och diskuterats. Jag har även brottats med att hitta en balans mellan skolan och skidåkningen, försökt känna efter om jag ska ställa upp eller säga nej. Känt mig om vart annat otillräcklig, understimulerad, otålig och orolig. Jag har vilat och ändrat och börjat hitta tillbaka till en känsla som liknar det där grymma jag hade i sommar och höst. Från att inte ha haft ett enda bra träningspass på flera veckor, och fler deppiga dagar än bra känns helt plötsligt de flesta träningspass bra och de flesta dagar är soliga och roliga. 

Egentligen förstår jag ju att så mycket tid, energi, tankar och passion jag lägger ner i skidåkningen så är det klart att det är viktigt och berör mig. Det känns det ganska bra att jag skrev det här, även om jag samtidigt vill radera allt för att undvika oroliga telefonsamtal. Men nu trycker jag snabbt på publicera och sen ska jag ut i solen och njuta av att åka skidor!

P-piller och prestation - Del 1

Det här med att prata om mens, pms, sex och preventivmedel med sin tränare är ju lite känsligt. De flesta tränare jag känner till är ju män som aldrig har upplevt en menscykel och som har ett enda preventivmedel att välja på. Det är ju inte direkt ett acceptabelt samtalsämne att prata om sin mens heller, särskilt inte med män. Visst kan man beklaga sig för sina tjejkompisar som åtminstone förstår hur det är. Men inte ska män behöva veta om vilken störd jävla mensvärk jag har eller hur jag bara vill gråta över minsta motgång. Jag vill ju helst bara vara stark, leva som vanligt, träna som vanligt, inte klaga, och absolut inte skylla ifrån mig på min hormoncykel. Jag är nog för stolt för det. Jag tar väl en Ipren, biter ihop och tränar på, för alla andra gör väl så?

Det är nog inte så lätt för tränare att ta upp sådana här frågor heller. Det är väl inte hans ensak om hon äter p-piller eller inte? Det är ju på gränsen till att lägga sig i någons sexliv. Handlar det om viktökning och p-piller är det minst lika känsligt. Vikt kan man ju inte heller ta upp när man tränar tjejer.

Jag har berört sådana här frågor med de flesta av mina tränare, och det har alltid varit jag som har tagit upp frågan. När jag var med i Juniorlandslageti början av gymnasiet rekommenderades jag att börja med p-piller eftersom jag knappt hade nån mens med motiveringen att studier visade på att p-piller kunde rätta till kroppssammansättningen och minska risken för benskörhet. Man funderar ju såhär i efterhand om inte rätt mängd mat i förhållandet till träningen skulle kunna vara en lämplig rekommendation. Jag såg i alla fall det som en av många fördelar med att använda p-piller då. Mindre mensvärk, mindre blödningar, mer kontroll över när mensen kommer och såklart som preventivmedel.

Sen finns ju biverkningarna, och det var riktigt dåligt och instabilt humör som fick mig att sluta med p-piller under slutet av gymnasiet. På ett utvärderingssamtal efter sista säsongen som junior funderade jag och min tränare på vad som hade gjort att det gått så bra under vintern. Det kanske är att jag har slutat med p-piller föreslog jag. Ja, det var nog det bästa beslut du har tagit, tyckte min dåvarande tränare.

Efter gymnasiet var jag under en period sjuk i samband med nästan varje mens jag hade. Jag hade upplevt det tidigare, men inte lika tydligt som nu. Jag började i samråd med en ny tränare och en barnmorska att äta p-piller igen för att se om det hjälpte, och förkylningarna försvann. Jag hittade en ny sort som jag trivdes väldigt bra med!

Nu har jag en ny tränare igen, och jag har samtidigt börjat läsa idrottsmedicin. Här har jag börjat sätta mig in i hur träning verkligen fungerar och hur p-piller eventuellt skulle kunna påverka prestationen negativt. Min tränare här uppmuntrade mig att anpassa träningen i de perioder när jag vet att jag lätt blir sjuk i stället för att äta piller. Jag slutade igen och har inte vart förkyld sen dess.

Det jag vill komma till är att det är svårt att veta vad som är bäst för en själv och att alla säger olika saker. Man ska lära känna sin egen kropp, men hur lätt är det? Jag tycker att det behövs bättre utbildning av både tränare och aktiva hur menscykeln fungerar, hur p-piller fungerar och hur de olika hormonen påverkar kroppen. Tjejer och killar är ju olika. Dessutom önskar jag att det var mer okej att prata om det här ämnet och jag tror att fler kvinnliga tränare inte skulle vara så dumt.

Det här blev ett väldigt långt inlägg, men jag har läst lite forskning inom området som jag tänkte presentera framöver så det kommer den del 2.

Att gå sin egen väg

Jag vill ju bli en riktigt jäkla grym skidåkare. Gärna bäst av alla. Få stå högst upp på pallen och veta att idag, just idag är jag snabbast. Den känslan är svårslagen. Hur jag ska nå dit har jag frågat mig själv många gånger. Träna mer än alla andra är väl det självklara svaret för en längdskidåkare. Man ska träna så många timmar som möjligt och samtidigt hålla sig frisk och hel. Ibland så får jag nästan känslan av att vi tävlar i vem som tränar flest timmar i högst tempo. Men för mig är svaret i stället att jag ska träna smartare och hitta ett sätt som är rätt för mig, och för att göra det krävs det disciplin. Det är väldigt svårt att inte snegla på konkurrenterna och påverkas av vad de gör. När man älskar att träna så måste man ibland hålla sig i kragen för att hålla sig till planen och inte göra lika som nån kompis. I våras gjorde jag och mina tränare om träningsupplägget ganska radikalt. Veckans tester har visat väldigt tydliga resultat att sommarens träning har gett resultat. Jag känner mig starkare och bättre än någonsin. Vi har även analyserat med hjälp av FunBeat hur snittpulsen och hastigheten har utvecklas i sommar. Jag har åkt snabbare och snabbare medan pulsen har blivit lägre och lägre. 

Snittpuls på mina skatepass, månad för månad i sommar.

Snitthastighet på mina skatepass, månad för månad.

Jag är stolt över att jag vågade göra nått nytt på mitt eget sätt. Jag är otroligt glad över att jag omges av människor som vågar tänka annorlunda och som har lett mig in på rätt spår. Jag är grymt taggad inför tävlingssäsongen. Jag tänker fortsätta gå min egen väg.