Flyt

Den här sommaren och början av hösten har gått bra. Träningsmässigt bra alltså, och när träningen flyter på är jag glad också. Jag har haft en kontinuitet, ständig utveckling och tro på mig själv och mitt upplägg. Jag vågar mer än någonsin lyssna på kroppen och gå min egen väg. Idag när jag var ute och stakade impulser kändes det så himla bra och jag njöt verkligen av att träna. Då, för första gången på väldigt länge, kände jag på riktigt en längtan efter snö, vinter, skidåkning och tävling. En längtan utan ångest inför tävlingsresultat. Förra hösten ville jag så gärna längta så där på riktigt, jag försökte peppa mig själv, men glädjen fanns inte där alls på samma sätt som vanligt. Vintern var dålig både snömässigt och resultatmässigt. Men efter det har jag kommit back on track och känner mig starkare än på väldigt länge, kanske starkare än någonsin. Så det var en efterlängtad känsla, den där spontana glädjen och suget efter snö.

I veckan har jag träffat min idrottspsykolog och vi utvärderade hur sommaren har känts. Han sa att det var stor skillnad på både mitt humör och på hur stolt min hållning är nu jämfört med i våras när jag var riktigt nere på grund av resultaten och känslan i kroppen. Jag har jobbat ganska mycket med det mentala. Den där träningen som för många nog känns lite flummig, för man har egentligen ingen aning riktigt hur man ska träna. Hur gör man ett träningsupplägg där?( Jag kan berätta mer om hur jag har tränat mentalt i ett annat inlägg om ni vill.) I veckan har jag också haft utvärderingssamtal med Stefan, och då går vi mer på siffror än känslor. Steptester, hopptester, vilopulser, testrace, maxtest, styrketester, träningstid, antal pass, snittpulser.. och så vidare. Allt för att se vid vilken belastning och av vilka träningsformer jag utvecklas mest optimalt. Den där bilden ser säker väldigt rörig ut för er, men får mig att se saker jag inte har tänkt på tidigare. Det är kul att ha koll och vara lite noga och nördig.