Vad händer?

Vad är det som händer? Det här med att sluta med skidor går ju sisådär. Det har nog alla som känner mig förstått för länge sen. Här bestämmer man sig för att lägga av, och så blir det plötsligt dödskul igen. Här säljer man en massa fina tävlingsskidor för att man är less, och så blir man i bättre form än på flera år och sjukt tävlingssugen. Här ställer man upp i en massa tävlingar helt utan press och skräller tävling efter tävling.

Var det fel beslut jag tog? Nej jag tror kanske att det var det bästa jag kunde göra. Det kändes ungefär lika stort och svårt som att bryta upp en kärleksrelation på något vis. Jag tror jag behövde släppa skidåkningen en stund och kliva ur bubblan och se saker från ett annat perspektiv. Jag vet inte vad det är som händer, men jag njuter över att jag och skidåkningen har hittat tillbaka till varandra igen. Kanske är min relation till skidåkning bättre än någonsin.

"Ett lyckligt äktenskap kräver att man förälskar sig många gånger och varje gång i samma person."  Mignon McLaughlin

Är det dags för comeback? Nja, det har jag väl redan gjort på sätt och vis. Jag tänkte väl att jag skulle åka nån enstaka tävling i vinter, och jag har redan åkt närmare 15 stycken. Alla de anledningar jag hade till att sluta elitsatsa, finns inte längre, minns jag inte längre. Den enda anledningen jag har nu att inte börja satsa igen är att jag trivs så bra i läget som är just nu: Att träna när det känns kul, när jag har trevligt sällskap eller när det känns givande. Att inte träna när jag hellre vill göra nått annat, när det är jättedåligt väder eller när jag inte känner att det ger något. Att tävla i distanser som jag gillar, när jag känner för det, och med inställningen att jag kan skrälla idag, men kommer jag sist så är det inte hela världen. Att inte alltid sätta mig själv och min satsning i första hand, utan vara lite mindre ego och hjälpa andra att utvecklas och prestera i stället. Men ja, det är ju en definitionsfråga vad man väljer att kalla det.

Det känns inte som att det här fenomenet att sluta satsa och bli mycket bättre och mer peppad är så jättevanlig. Eller jag har inte hört talas något om det. Här är några förklaringar eller teorier som jag har till varför det blev så:

• Jag har ett jätteroligt jobb på 50% som tränare på Lycksele skidgymnasium med en massa duktiga och motiverade junioråkare. Jag får träna med dem på arbetstid, jag vill inte att de ska åka fortare än mig, jag tar ut mig som en galning. Deras gemenskap och skidglädje smittar av sig. Dessutom får jag nörda in mig på teknikdetaljer tillsammans med mina kollegor och åka skidor på RIKTIGA, fina, långa, kuperade skidspår (och inte en platt, kort tråkigt konstsnöslinga i Umeå (förlåt Umeå, nu är det faktiskt äntligen vinter där också)).
• Jag tränar aldrig bara för att jag får dåligt samvete om jag inte tränar. Jäklar vad många undvika-dåligt-samvete-pass jag har kört i mitt liv. Vad många jag-hann-aldrig-med-att-träna-mardrömmar jag har drömt. Jag tränar det jag tycker ger något, antingen fysiskt eller mentalt, och jag njuter av träningen. Jag får inte panik om det känns kasst. Jag struntar i om jag ligger i rätt pulszoner eller om jag tränar rätt antal träningstimmar. Jag är allmänt lugn, mindre seriös, fast ändå jäkligt pepp.
• Jag gör massa roliga saker och är lite mer spontan. Jag är nog lite roligare. Jag for till Kina på Tour de Ski, var och klättrade i Tavelsjö, for på surfresan till Portugal och jag drar ihop eller hänger med på träningspass med skidåkarna i Umeå på nya ställen. Jag umgås mer med vänner än innan, även fast jag är borta rätt mycket i Lycksele. OCH jag har börjat dricka kaffe, vilket har höjt min livskvalité med 3%. Man blir ju glad varje gång man får en kopp!

Den vanligaste förklaringen som andra har gett till varför det går så bra nu är:

• Du har tränat så mycket under så många år, och nu när du "släpper upp"  så får du betalningen. 

Vad tror du? Blir det comeback? 

Vann mitt livs första skatelopp i Kina! Längtar tillbaka..

Power posing

Jag fortsätter på temat mental träning som jag skrev om i mitt förra inlägg. Det inlägget handlade om hur tankar, känslor och handlingar hänger ihop, och hur man kan göra för att inte låta negativa tankar påverka en att känna negativa känslor och skapa negativa beteenden.

Här om dagen fick jag se en film som verkligen inspirerade mig, med Amy Cuddy som är en forskare inom socialpsykologi och forskar om icke-verbal kommunikation. Hon pratar här om att man även kan börja i andra änden. Med sitt beteende. I hennes studie fick människor antingen i 2 minuter göra en high-power pose eller en low-power pose.

En high-power pose är exempelvis att stå bredbent med händerna i sidorna eller att sitta bredbent med händerna bakom nacken. Helt enkelt att sprida ut sig. En low-power pose är att göra sig liten, stå eller sitta med benen och armarna i kors eller att ta sig själv på nacken. De som gjorde high-power pose i 2 minuter fick högre testosteronnivå och mindre kortisolnivå. Testosteron ger dig en känsla av makt och kontroll, medan kortisol är ett stresshormon. De i den andra low-power pose-gruppen fick tvärtom lägre nivåer av testosteron och höga kortisolnivåer, alltså liten känsla av kontroll och ett högt stresspåslag. De gjordes även en studie när deltagarna först fick göra en av poserna, och sedan genomgå en väldigt krävande och stressande anställningsintervju som filmades och bedömdes. De som hade gjort en high-power pose presterade mycket bättre vid intervjun än de som hade gjort en low-power pose innan, när de bedömdes av en jury som inte visste om studiens syfte och att deltagarna hade förberett sig på olika sätt.

Väldigt spännande tycker jag! Jag ska verkligen prova att använda power posing när jag känner mig underlägsen, osäker eller opeppad. Det här fotot är från Borgafjäll, där jag och Knappen var och toppturade i helgen. Vi hade just gått upp för ett brant parti och jag var väldigt rädd. Glömde testa posa när jag var som räddast, men gjorde det när vi kom upp på plan mark, och det var lätt som en plätt att åka ner för branten i alla fall. Jag tror stenhårt på detta! Se gärna klippet om ni är intresserade och har några minuter över, och kommentera vad ni tror.

Här var jag glad fast det är brant! En superfin solskensdag i lördags.

Att välja sina tankar

Jag är väldigt intresserad av hur tankar påverkar känslor som i sin tur påverkar hur vi beter oss. Det är en av de sakerna jag jobbar med i min mentala träning. Först och främst gäller det att bli medveten om sina tankar, vilka känslor tankarna skapar, och vilka beteenden det resulterar i.

Ett exempel kan handla om en svår skol- eller arbetsuppgift, en svår utförsbacke eller jobbig uppförsbacke på en skidtävling, eller någon annan utmanande situation.

Tanke: "den här är för svårt för mig" eller "jag kan inte"
Känsla: negativa känslor som nedstämdhet, oro och hopplöshet
Beteende: blir passiv, blir stel och spänd, gör något annat i stället, förbereder mig inte

Konsekvensen blir att ens tanke blir till sanning. Men man har egentligen inte ens försökt, och gett sig själv en ärlig chans.

Om man lär sig identifiera de här tankarna (som oftast är omedvetna) och vad de leder till kan man också lära sig att en tanke är faktiskt bara en tanke. Den behöver inte vara en sanning. Det är enligt min mening ganska omöjligt att inte tänka negativa tankar. Det är som att säga "tänk inte på en rosa elefant". Vad tänker du på? Ja precis, en rosa elefant! Man får helt enkelt acceptera sina tankar, men välja en ny tanke som skapar positiva känslor och beteenden.

Tanke: "det här är en häftig utmaning" eller "jag vill bli bättre på det här"
Känsla: stolthet, glädje, pepp
Beteende: sträcker på mig, övar, utmanar mig själv

Konsekvensen blir nu att du faktiskt ger dig själv en ärlig chans, och förhoppningsvis går det också bra. Om det inte går så bra så mådde du troligtvis bättre och lärde dig något i alla fall.

Testa att fundera på en situation som du upplevde negativ. Vad tänkte du och vad ledde det till? Vill du tänka annorlunda och känna dig annorlunda och förmodligen också handla på ett annat sätt? Hur? Testa! Att skriva ner det gör så att det blir mer greppbart. Tankar är inte automatiskt sanningar. Det är inte dåligt att tänka negativa tankar (det gör man), men det är tråkigt om man tror på dem, och det är häftigt att kunna vända dem.

Vad tror ni? Kan ni ha nytta av det här i något sammanhang?

Suget efter suget

Har jag tappat det? Suget alltså. Suget efter att vinna, att tävla, att pressa mig och spränga gränser? Jag tror inte det. Jag har i alla fall ett sug efter suget.

Har låttextraden: "allting följer samma mönster, ser på stan ifrån mitt fönster" i huvudet på repeat, från Gyllene Tider - Gå och Fiska. Jag har två skidsäsonger bakom mig som båda har varit en stor besvikelse, och de har i princip båda sett likadana ut: Bra sommrar, nästan helt i min ensamhet där jag har kunnat gå precis min egen väg, med grymma rullskidresultat och mycket motivation. Svårt att veta hur jag ska fortsätta på samma spår under höstarna när jag har många runt om kring mig att träna med. Tävlingssäsonger som börjar okej och går utför. Hög vilopuls, seg kropp, försöker på olika sätt hitta tillbaka. Jag blir sjuk vid samma tidpunkter, är framgångsrik vid samma tidpunkter, är deppig vid samma tidpunker, motiverad vid samma tidpunkter. Känner att det är dags att bryta mönstret!

Det är svårt att pressa sig till max när det handlar om en 27:e plats eller en 28:e jämfört med om det handlar om en 5:e eller 6:e placering, eller till och med en pallplats. Mycket mycket svårare! När utvecklingen går bakåt. Jag känner inte igen mig själv. Det blir motigt. Jag är långt ifrån att nå mina mål. Jag tror knappt på mina mål längre. Är det verkligen så viktigt och härligt att vinna? Jo det är det ju. Men är det värt jobbet? Jag blev inte uttagen till Elitskidcentrum i år. Sponsorkontrakt går ut, och det känns svårt att förnya när man inte har nått sina mål. Det är motigt, och det finns inte riktigt någon utifrån som peppar mig. Man får ge upp..

Jag tänker tillbaka på mina bästa och roligaste skidsäsonger: 

Första året på skidgymnasiet när bara allt gick bra och av sig själv. Jag tänkte inte så mycket, bara körde på. Det var tufft, jag var trött, jag utmanade mig själv, jag hade extremt roligt och jag vann JSM-guld, blev uttagen i juniorlandslaget och skidor var det bästa i hela världen.

Fjärde året på skidgymnasiet när jag hade haft två bra, men inte superbra, år innan och tog ett kliv upp mot topplaceringarna igen. 4:a, 6:a och 8:a på mitt sista JSM. Jag ville uppåt!

Mitt andra seniorår som jag tillbringade i USA. För att jag ville se världen, jag ville tävla, och jag ville få nya utmaningar. Träningen var lite annorlunda, teamkänslan var helt underbar, äventyret var obeskrivligt, allt var intensivt, jag presterade bra. 2:a på en US Supertour som bäst.

Tredje året som senior då jag kom tillbaka till Sverige, flyttade till Umeå, och ville visa att man visst kan bli bättre därborta i USA, man är inte oseriös för att man åker dit. Jag gjorde nog min bästa seniorsäsong då med en 6:e plats på Sverigecup sprint i Piteå, 14:e plats på en Scandinavisk cup och 14:e plats på SM-sprinten i Falun och mitt bästa skateresultat någonsin, 8:a på en sverigecup.

Alla de här framgångsrika säsongerna har mycket gemensamt. De största gemensamma nämnarna är glädjen och gemenskapen, det har varit intensivt och mycket att göra och jag har bara kört på. Jag har inte tränat helt perfekt, inte haft 0 sjukdagar, men jag har tränat hårt, tävlat mycket och haft bra sparring.

De motiga säsongerna har varit mycket ensammare, mer grubblande, och mer sökande efter perfektion. Jag har valt bort tävlingar för att satsa på de viktiga. Jag har valt bort träningspass med andra för att de inte passar in i mitt schema.

Jag vill tillbaka till glädjen, gemenskapen och kärleken till idrotten. Det viktigaste är inte ens att vinna längre, men jag hoppas självklart att det kommer på köpet om jag hittar tillbaka till det här. Jag har alltid velat gå min egen väg, jag har alltid gjort det, men på olika sätt.

Det finns bara en person som kan se till att det blir såhär, och det är jag själv. Jag hoppas att det finns folk omkring mig som vill vara med på tåget. Jag är inte färdig än.

Flyt

Den här sommaren och början av hösten har gått bra. Träningsmässigt bra alltså, och när träningen flyter på är jag glad också. Jag har haft en kontinuitet, ständig utveckling och tro på mig själv och mitt upplägg. Jag vågar mer än någonsin lyssna på kroppen och gå min egen väg. Idag när jag var ute och stakade impulser kändes det så himla bra och jag njöt verkligen av att träna. Då, för första gången på väldigt länge, kände jag på riktigt en längtan efter snö, vinter, skidåkning och tävling. En längtan utan ångest inför tävlingsresultat. Förra hösten ville jag så gärna längta så där på riktigt, jag försökte peppa mig själv, men glädjen fanns inte där alls på samma sätt som vanligt. Vintern var dålig både snömässigt och resultatmässigt. Men efter det har jag kommit back on track och känner mig starkare än på väldigt länge, kanske starkare än någonsin. Så det var en efterlängtad känsla, den där spontana glädjen och suget efter snö.

I veckan har jag träffat min idrottspsykolog och vi utvärderade hur sommaren har känts. Han sa att det var stor skillnad på både mitt humör och på hur stolt min hållning är nu jämfört med i våras när jag var riktigt nere på grund av resultaten och känslan i kroppen. Jag har jobbat ganska mycket med det mentala. Den där träningen som för många nog känns lite flummig, för man har egentligen ingen aning riktigt hur man ska träna. Hur gör man ett träningsupplägg där?( Jag kan berätta mer om hur jag har tränat mentalt i ett annat inlägg om ni vill.) I veckan har jag också haft utvärderingssamtal med Stefan, och då går vi mer på siffror än känslor. Steptester, hopptester, vilopulser, testrace, maxtest, styrketester, träningstid, antal pass, snittpulser.. och så vidare. Allt för att se vid vilken belastning och av vilka träningsformer jag utvecklas mest optimalt. Den där bilden ser säker väldigt rörig ut för er, men får mig att se saker jag inte har tänkt på tidigare. Det är kul att ha koll och vara lite noga och nördig.

Prestationer

Snart smäller det! Snart är det dags att prestera. Som vanligt inför premiären infinner det sig en hel del tankar och känslor, både positiva och negativa. Det är svårt att veta vad man står och vilka mål man ska sätta upp. Det är massor av förväntan och längtan men även nervositet och en del tvivel. Även om jag har gjort allt så rätt som det bara går i sommar och höst så blir det lätt att jag börja tänka för mycket och tveka på om det räcker. Men när jag står där på startlinjen nästa vecka finns inte plats för sånt. Då ska jag tro på mig själv och tänka bra tankar, och pirret i magen, det hör till. För när jag är glad och harmonisk och tror på mig själv kan det gå hur bra som helst. Det ska vara roligt att tävla, och allt blir vad man gör det till. Jag tänker omge mig med personer som jag trivs med, lyssna på bra musik, sjunga med och dansa lite, och om de där dumma tankarna tränger sig på ska jag sträcka på mig, le och tänka på nått härligt minne. Kanske tänker jag på SM-silvret i somras, när jag spurtade ifrån landslagsåkare, eller på känslan av att stå på prispallen och ta emot VM-silvret i teamsprinten. Den här rullskidsommaren kan förhoppningsvis hjälpa till att boosta självförtroendet lite extra, men det viktigaste den har lärt mig är hur viktigt det är att ha roligt för att kunna prestera på topp!

.

Kan du slå en pensionär?

Har ni sett SVTs program Kan du slå en pensionär? Det går på tisdagar kl 20 (ikväll alltså) och handlar om deltagare, ofta ett ungt par med barn, som lever ett stillasittande och ohälsosamt liv med stress och dåliga matvanor. De får hjälp av två sunda och starka pensionärer som är deras coacher på vägen mot att förändra sina liv och börja träna. Det jag gillar med det här programmet är att det fokuserar på hälsa och att ha ett bra förhållande till träning och vanlig mat i stället för att prata så mycket om vikt, utseende och krångliga dieter med konstiga förkortningar och proteinpulver.

Deltagarna får först ett riktigt uppvaknande när de får se bilder på hur de själva kommer att se ut som pensionärer om de fortsätter leva som de gör idag, och vilka sjukdomar och krämpor de kommer att få. Det uppvaknandet motiverar dem verkligen till en förändring. Pensionärerna drar med deltagarna på roliga träningspass med en lämplig nivå och lär dem laga mat med fina råvaror och mycket grönsaker.

Det häftigaste resultatet tycker jag är att deltagarna efter 6 veckor är så glada och pigga och jag tror att det kan ha att göra med att de umgås och uppnår saker tillsammans. Att ta 30 min från den dagliga TV-tittartiden och laga mat tillsammans i en familj tror jag gör att man får mycket bättre sammanhållning.  Att planera och äta mat ska vara roligt och gott och något man ser fram emot. TV, datorer och telefoner tar så mycket tid från oss varje dag och vi är inte alltid riktigt närvarande här och nu. Att promenera, cykla, gå på gymmet, gruppträning, eller att leka utomhus med barnen ger endorfinkickar och gör att man blir en mer närvarade vän, partner eller förälder. På köpet blir deltagarna också friskare och går ner i vikt, och på köpet av det känner de sig stolta över vad de har åstadkommit. Ungefär så.. och jag blir så glad för deras skull och vill själv inspirera människor till det här.

Det är bra att ta tag i träningen när man är ung, men det är aldrig för sent att börja träna. Se bara på 72 åriga Wanja här, vilken förebild!



En av de mest intressanta föreläsningarna som vi hade under styrketräningskursen förra terminen handlade om styrketräning för äldre. I mitt nästa inlägg ska jag berättar jag mer om det.

Känslor och passion

Du har inte bloggat så flitigt senaste tiden har en och annan läsare påpekat för mig. Det går ju upp och ner med bloggandet, precis som livet gör. Jag bloggar mest när jag är glad och när det händer spännande saker kanske ni har märkt. Jag känner inte för att blogga när jag är trött, nere, ledsen eller besviken. När jag inte har något roligt att berätta är det mycket svårare att veta vad jag vill dela med mig av till er. Jag är rädd för att förstora upp saker och göra problem större än de är, och vill inte andra ska behöva oroa sig över mig. Jag följer ju själv några bloggar (några vänner och några jag aldrig har träffat), och det finns ju de som är som jag och bara vill visa den perfekta ytan vilket egentligen är ganska ointressant och ibland till och med irriterande, och så finns de ju de som väljer att dela med sig av tråkigheter och som vågar visa sig svaga och de är ju de personerna man lär känna, känner igen sig i och verkligen blir glad för när det går bra. Det är kanske skönare att skriva av sig och dela med sig av både framgångar och motgångar.

Jag var på ett väldigt fint bröllop i somras och brudparet hade skrivit sina egna löften. De lovande varandra att dela sin lycka så att den blir dubbel lycka, och att dela sina problem så att de blir till halva problem. Så jag testar väl det här och ser om problemen blir mindre.

Men det är svårt att sätta ord på känslor och problem. Speciellt när man inte riktigt vet själv vad som är fel. Det känns som att jag gråter över ingenting och jag skäms över att jag inte har något att vara ledsen över egentligen. Jag har varit väldigt trött och kroppen har känts seg. Träningen har analyserats och diskuterats. Jag har även brottats med att hitta en balans mellan skolan och skidåkningen, försökt känna efter om jag ska ställa upp eller säga nej. Känt mig om vart annat otillräcklig, understimulerad, otålig och orolig. Jag har vilat och ändrat och börjat hitta tillbaka till en känsla som liknar det där grymma jag hade i sommar och höst. Från att inte ha haft ett enda bra träningspass på flera veckor, och fler deppiga dagar än bra känns helt plötsligt de flesta träningspass bra och de flesta dagar är soliga och roliga. 

Egentligen förstår jag ju att så mycket tid, energi, tankar och passion jag lägger ner i skidåkningen så är det klart att det är viktigt och berör mig. Det känns det ganska bra att jag skrev det här, även om jag samtidigt vill radera allt för att undvika oroliga telefonsamtal. Men nu trycker jag snabbt på publicera och sen ska jag ut i solen och njuta av att åka skidor!

Inspiration

Sitter hemma och tittar på Youtubeklipp och får ståpäls. Gråter en skvätt ihop med Jörgen Brink. Det spritter i kroppen och tävlingsjävulen längtar. Nog är det häftigt hur en idrott kan beröra och betyda så mycket.

Teknik och intervaller på bandet

Idag har jag kört intervaller på rullbandet på idrottsmedicin med Elbert som coach. Det var -7 grader i morse så ganska skönt att kunna träna inne i shorts och linne. Vi började med att kolla upp mitt Hb-värde och det såg mycket bättre ut nu. Från 114 till 140 på en vecka, det är nästan för bra för att vara sant. Men jag känner mig faktiskt lite piggare nu och jag är inte lika blek om nosen. Det är viktigt att ha koll på järnet för mig, men synd att det ska vara så svårt att få tillgång till provtagningar när man inte är sjuk på riktigt.

Sen var det dags för att träna. Jag har bara åkt klassiskt på bandet förut så från början var det svårt att få till åkningen på skate. Det är ju lite ovant att stå still.. Men sedan kom jag in i det. Det är otroligt bra att kunna se sig själv i spegeln när man åker och få feedback hela tiden på vad man kan förbättra och samtidigt se och känna vilken skillnad det blir. Jag blir så taggad och motiverad av det! Vi körde 5x3 minuter och vissa intervaller, när tekniken stämde bra, kände jag mig inte ens det minsta trött, fast jag åkte fort och hade hög puls. Så ska jag åka på tävlingspremiären nästa vecka. En timme på bandet bara flög förbi. Tiden går fort när man har roligt!

Här är en liten snutt av passet. Tips till coachen: Vänd på telefonen när du filmar så är det lättare att se på datorn sen.

Träningsglädje

Ibland när jag tränar och det är sådär underbart skönt och fint och lätt och härligt vill jag kunna dela med mig av känslan till andra som ligger hemma och snusar i sängen. Men det går ju inte. Det måste ju upplevas. Men såhär såg det i alla fall ut i morse när jag var ute och sprang med Rihanna i lurarna, solen i ögonen och ett leende på läpparna.

Ruskig höst

Såhär fint har vi det i Umeå just nu. I morse var vi ute i över 3 timmar och tränade i regnet. Fast jag hade regnkläder på mig så var jag blöt och kall in på bara skinnet. Bilden har jag lånat från Carolines blogg. Tur att jag hade så fint sällskap av henne och Emilia! Ärligt talat så är jag less på att åka rullskidor i regnet. Hittills har hösten varit riktigt fin, men nu börjar det bli för regnigt, för mycket hala löv på asfalten, och för kallt. Det som känns tyngst är att jag vet att det kommer dröja några veckor till innan snön kommer, och under den tiden kommer det bara bli ännu kallare, mörkare och halare. Inte blir det bättre av att precis alla konkurrenter verkar vara i Alperna och antingen åka rullskidor och springa i shorts och t-shirt eller åka skidor på glaciärer. Men det är sådana här dagar som man prövas, och man blir väldigt nöjd med sig själv. Visst är vi tokiga? Vi mötte en del MTB-orienterare på passet, och man känner en slags gemenskap med andra som ger sig ut i det här vädret. Det krävs karaktär.

I veckan har det varit en hel del tentaplugg när jag har haft tid över mellan träningspassen. Vi har läst marknadsföring nu i 5 veckor och huvudet har fyllts med omvärldsanalyser,segmentering och positionering.  I fredags skrev jag tentan och jag tyckte det kändes bra. I morgon börjar vi med nästa kurs i företagsekonomi. Men jag läser hellre böcker om formtoppning och artiklar om träning... och drömmer om att vintern ska komma snart!

Att gå sin egen väg

Jag vill ju bli en riktigt jäkla grym skidåkare. Gärna bäst av alla. Få stå högst upp på pallen och veta att idag, just idag är jag snabbast. Den känslan är svårslagen. Hur jag ska nå dit har jag frågat mig själv många gånger. Träna mer än alla andra är väl det självklara svaret för en längdskidåkare. Man ska träna så många timmar som möjligt och samtidigt hålla sig frisk och hel. Ibland så får jag nästan känslan av att vi tävlar i vem som tränar flest timmar i högst tempo. Men för mig är svaret i stället att jag ska träna smartare och hitta ett sätt som är rätt för mig, och för att göra det krävs det disciplin. Det är väldigt svårt att inte snegla på konkurrenterna och påverkas av vad de gör. När man älskar att träna så måste man ibland hålla sig i kragen för att hålla sig till planen och inte göra lika som nån kompis. I våras gjorde jag och mina tränare om träningsupplägget ganska radikalt. Veckans tester har visat väldigt tydliga resultat att sommarens träning har gett resultat. Jag känner mig starkare och bättre än någonsin. Vi har även analyserat med hjälp av FunBeat hur snittpulsen och hastigheten har utvecklas i sommar. Jag har åkt snabbare och snabbare medan pulsen har blivit lägre och lägre. 

Snittpuls på mina skatepass, månad för månad i sommar.

Snitthastighet på mina skatepass, månad för månad.

Jag är stolt över att jag vågade göra nått nytt på mitt eget sätt. Jag är otroligt glad över att jag omges av människor som vågar tänka annorlunda och som har lett mig in på rätt spår. Jag är grymt taggad inför tävlingssäsongen. Jag tänker fortsätta gå min egen väg.

Att göra sitt bästa

Under min uppväxt har jag upprepade gånger från olika håll blivit tillsagd att göra mitt bästa. I skolan, i skidspåret och vad det än gäller så är det viktigaste att alltid göra sitt bästa. Jag är en sån som lyssnar och tar åt mig av vad folk säger och jag gillar att vara duktig, att vinna och att vara bäst. Det här har gjort att jag under många år har känt mig väldigt otillräcklig. Jag har haft en känsla av att jag aldrig har kämpat tillräckligt hårt. För man kan ju alltid göra saker lite bättre. Förbereda sig lite mer. Vara mer påläst, plugga några timmar till innan ett prov, ägna några timmar till åt att träna, planera och utnyttja sin tid lite bättre. Det går inte att vara perfekt. Det är helt ouppnåeligt. Det är så jag tolkar att det går till när man gör sitt bästa.

Som ni märker så har jag tänkt på det här en del. På gymnasiet började en tanke gro. Jag började inse jag att jag inte mår så bra att tänka så här. Nu har jag börjat fundera på vad som är viktigt i livet. Är det viktigaste att vara bäst på allt? Är det viktigt att alla älskar mig? Är det värt att planera sin tid in i minsta detalj för att kunna känna att man har gjort sitt bästa jämt. Nej, nej, nej. Det viktigaste är att jag mår bra, är lycklig och trivs med mig själv. Det är viktigt att omges av människor som får mig att må bra och att jag kan få människor jag bryr mig om att må bra. Vad är viktigt i ditt liv? Vad vill du prioritera?

Så jag har börjat omvärdera uttrycket att göra mitt bästa. Jag försöker leva i nuet och om jag gör det inser jag att jag gör mitt bästa. Så här menar jag: Just nu gör jag något som känns betydelsefullt och jag gör det för att det är viktigt för mig. Just nu när jag sitter och pluggar gör jag vad jag kan för att lära mig. Just nu när jag tränar eller tävlar så gör jag allt för att åka så fort som möjligt eller få ut det jag har tänkt av passet. Just nu när jag inte gör ett jota så gör jag det för att det får mig att må bra och det är ju ändå det viktigaste. Just nu när jag umgås med min familj eller mina vänner så laddar jag batterierna med massor av lyckoenergi och det får mig att prestera bättre i morgon. Det är lättare att vara nöjd över det jag gör med den här inställningen och jag känner att jag duger. Jag gör mitt bästa.

Perspektiv och inspiration

Jag är så glad över att jag var här i Umeå den här helgen så att jag inte missade en grym upplevelse som får en att tänka till. Idag har Kristoffer Olsson hållit föredrag för oss idrottsvetare och idrottslärare på universitetet. Han har föreläst om hur hans resa och kamp har sett ut efter en motorcykelolycka för 11 år sedan. Det går inte att föreställa sig hur det är att leva med en sådan smärta som han har gjort. Han har inte dirket haft det enkelt och fått den bästa hjälpen av landstinget heller. Se själva här i Nyhetsmorgon  och på Fox News.
Han berörde mig verkligen med sin historia.Vilken stark person - en riktig förbild, och en riktig kämpe. Det viktigaste som jag tar med mig från hans föredrag är att ingenting är omöjligt och inga mål är ouppnåeliga.

"What´s impossible is just an opinion

NOT a fact!!"

Är ni nyfikna på honom kolla in hans hemsida: http://way4life.se/

Motivation

Lugn, ni kan va lugna. Jag är supermotiverad! Men det är inte alltid man är det, och jag känner igen mig lite i den här bilden. Det händer då och då att man gärna skulle vilja att man ville.. Igår var jag på en föreläsning om motivation, stress, hur man kan tänka rätt, samt hur man får livspusslet att gå ihop.

Jag är elitidrottsstudent på Umeå Universitet. Det innebär att man skriver på ett avtal med skolan som ger en rätt till att anpassa sina studier så att man kan kombinera plugg och elitsatsning på sin idrott. Det kan till exempel innebära fördröjd studietakt, att skriva en tenta på annan ort eller vid ett annat tillfälle, eller att man får göra en individuell uppgift om man inte kan medverka vid ett obligatoriskt seminarium eller i ett grupparbete. Den här möjligheten är väldigt unik för Umeå, och jag som håller på med längdskidåkning har även en tränare via universitetet, en styrketränare, gemensamma träningspass och möjlighet att få göra olika tester i idrottslabbet. Det är väldigt inspirerande att få vara en del av den här verksamheten.

Men det gäller att få allt att gå ihop. Därför hade vi en nätverksträff för alla elitidrottsstudenter igår där vi först fick en liten föreläsning av en psykolog och sedan fick vi möjlighet att utbyta erfarenheter med varandra. De äldre studenterna hade många tips på hur dom har löst sin situation. Men det finns ju verkligen inte en väg som passar alla. Så idag har jag suttit med min studievägledare Pernilla och planerat lite inför framtiden. Det bästa som vi kom fram till då var att jag troligtvis kan tillgodoräkna mig kurser eller delmoment i kurser som jag har läst tidigare i Östersund och i USA. Det var verkligen en positiv överraskning. En annan sak som kanske blir aktuell är att jag läser en kurs på distans och halvfart i vår  under tävlingssäsongen när det blir mycket resor, och kanske senare en sommarkurs i idrottsmedicin.

Nu ska jag ut och springa, men tänkte först dela med mig av några knep som vi kom fram till igår när motivationen inte är på topp:

• "Jag måste göra det här!" Det är vanligt att man säger så, eller tänker så. Men de enda sakerna man måste göra i livet är att välja, ta konsekvenserna av sina val, och att dö. Resten är faktiskt egna val. "Jag vill göra det här!" "Jag ska göra det här!" Det är ett sätt att tänka på som gör det mesta lite lättare och mer meningsfullt. Ibland kan det vara bra att reflektera över hur man tänker och hur man väljer att formulera sig.
• Om det är som på bilden där uppe, att man fastnar i soffan i nått slags koma, då är det bara att göra. Som elitidrottare är det inte alltid så att man är supersugen på att springa 2 timmar i spöregn och 5 plusgrader. Men när man väl har kommit igång så vet man att det släpper och att det faktiskt till och med kan vara skönt. Det är värre att tänka på vad man "måste" göra än att bara göra det!

Det var dagens pepptalk! Våga misslyckas också, superviktigt! Visste du om att du har misslyckats ungefär 699 gånger med att resa dig upp att gå?