Jag var på ett väldigt fint bröllop i somras och brudparet hade skrivit sina egna löften. De lovande varandra att dela sin lycka så att den blir dubbel lycka, och att dela sina problem så att de blir till halva problem. Så jag testar väl det här och ser om problemen blir mindre.
Men det är svårt att sätta ord på känslor och problem. Speciellt när man inte riktigt vet själv vad som är fel. Det känns som att jag gråter över ingenting och jag skäms över att jag inte har något att vara ledsen över egentligen. Jag har varit väldigt trött och kroppen har känts seg. Träningen har analyserats och diskuterats. Jag har även brottats med att hitta en balans mellan skolan och skidåkningen, försökt känna efter om jag ska ställa upp eller säga nej. Känt mig om vart annat otillräcklig, understimulerad, otålig och orolig. Jag har vilat och ändrat och börjat hitta tillbaka till en känsla som liknar det där grymma jag hade i sommar och höst. Från att inte ha haft ett enda bra träningspass på flera veckor, och fler deppiga dagar än bra känns helt plötsligt de flesta träningspass bra och de flesta dagar är soliga och roliga.
Egentligen förstår jag ju att så mycket tid, energi, tankar och passion jag lägger ner i skidåkningen så är det klart att det är viktigt och berör mig. Det känns det ganska bra att jag skrev det här, även om jag samtidigt vill radera allt för att undvika oroliga telefonsamtal. Men nu trycker jag snabbt på publicera och sen ska jag ut i solen och njuta av att åka skidor!
Tack för att du vill dela med av dina tankar. Kram mormor
SvaraRaderaIbland är det lättare att skriva än att prata. Jag förstår precis hur du känner dig, men du ska veta att du är min bästa, vad som än händer. /Mamma
SvaraRadera