Slutar med skidor

Jag har bestämt mig för att sluta åka skidor. Eller alltså nej, sluta åka skidor kommer jag nog aldrig att göra. Men jag ska avsluta min elitsatsning. I våras skrev jag om suget efter suget. Att jag saknade känslan att verkligen vilja tävla, vinna, och spränga gränser. Att jag ville hitta tillbaka till den glädje, gemenskap och kärlek till idrotten som jag har upplevt under så många år, men som inte har varit lika starkt på slutet. Jag hade bestämt mig för att göra det roligare, och jag skulle kämpa för att hitta motivationen. Men det ska ju inte vara något man måste kämpa för, det ska ju komma inifrån och det ska ju kännas som det mest självklara i världen. Annars är det ju ingen mening.

I 20 år har jag åkt längdskidor, och identifierat mig själv som skidåkare. I 10 år har jag elitsatsat och låtit skidåkningen komma i första hand i alla lägen. Det har aldrig känts som att jag har valt bort något roligare eller viktigare, för att skidåkningen har alltid varit det som har varit nummer 1. Eller visst har det funnits enstaka pass och enstaka tävlingar som har varit motiga, men inte i det stora hela. Det har alltid varit värt all tid, all planering, alla långa resor, och stenhårda träningspass i ur och skur. För målen, motivationen, drömmarna och upplevelserna har varit så starka. Känslan när man står på prispallen är ganska oslagbar. Men någonstans på vägen har jag slutat tro på att jag ska bli världsmästare i längdskidor och slutat drömma om medaljer. Framgångarna och framstegen har kommit glesare. Men ändå har jag varit rätt så nöjd och glad med tillvaron och känt att skidåkningen är ju inte allt, och människor som betyder något tycker om mig oavsett om jag vinner tävlingar eller inte. Det finns annat i livet som är betydelsefullt.

Jag har alltid sagt att jag ska hålla på så länge det är roligt och jag känner att jag utvecklas. Det är fortfarande roligt att träna och utvecklas, men det räcker med ett pass om dagen, och det räcker med att tävla mot mig själv. Jag mår bättre av ett pass om dagen just nu. Jag orkar med inte vara så där trött som jag blir av dubbla pass nästan varje dag. Jag är inte motiverad att vara trött. Jag tyckte att Maria Rydqvist satte fingret på det där med motivation att orka vara trött. Hon skriver så bra och har intressanta reflektioner. Vill man satsa och brinner för det är det inga problem, man bara kör på och det känns rätt på alla sätt, och det är en grym känsla. En känsla som jag saknade i våras, har saknat under lång tid, men inte tänker jaga mer nu. Jag saknar det inte längre. För mig känns det rätt att sätta punkt för det här kapitlet.

Ändå var det jättejobbigt och svårt att ta själva beslutet, och tårarna har tittat fram när jag har berättat om mitt val. Jag var kanske inte riktigt beredd på att det skulle hända just nu, jag hade nog föreställt mig att det skulle ske efter en tävlingssäsong. Men det känns samtidigt som en stor lättnad och glädje och jag känner mig väldigt nöjd och harmonisk. Inget mera grubbel och en ny vardag med lite andra prioriteringar. Jag firar att jag har haft en så rolig tid i skidspåret med oförglömliga upplevelser och fantastiska vänner! I helgen firade jag med att åka på en långweekend ner till Västerås och Göteborg utan att packa med mig rullskidor och pjäxor och hjälm och ja ni fattar, utan hela stora trunken. Jag tog med mig löparskorna och det var allt. Jag hjälpte pappa med att bygga på det nya huset i stället för att fara till skidtunneln i Göteborg. Det är så kul att se små framsteg på bygget, om några veckor kommer hela huset stå där!

Jag firar med att åka med Knappen på en surfresa till Portugal i Oktober. Det var helt otänkbart för mig att göra något sådant den tiden på året för en vecka sedan. Inte något jag har saknat förut, men nu när jag har möjligheten känns det som en fantastisk frihet. Jag firade med att åka på Liseberg i helgen fast Alliansloppet gick av stapeln samtidigt i grannstaden. Jag ville verkligen inte tävla. Men nu när jag har bestämt mig för att sluta känns det som att det ändå vore roligt att åka någon tävling i vinter. Det blir ju inte alls samma press på mig själv att prestera. Nog blir det Vasaloppet i vinter alla fall!

Jag skulle kunna avsluta det här inlägget med att tacka alla för den här tiden, men det skulle kännas som ett farväl. Jag ska inte lämna skidsporten, skidor kommer fortsätta vara en del av mig och mitt liv. Men tack till sponsorer, klubbar och alla som har trott på mig och hejat och stöttat under min elitaktiva karriär. Vi ses i skidspåret!

Puss från min favvosponsor Johan på Elpex efter min sista tävling som elitaktiv på SM i Sundsvall. Han verkar gilla mig lika mycket oavsett om jag vinner eller kommer 11:a. Tack för alla fina rullskidor och för alla medaljer och upplevelser jag har fått på de rosa bästa rullskidorna. Nu ska jag ut och rulla på dem med Linda och Clara. Men bara ett pass..