SM i rullskidor

I dag är det dags att packa väskan och styra kosan mot Sundsvall och SM-veckan. I morgon är det äntligen dags att få ta på sig nummerlappen igen. Det blir tredje sommaren i rad som jag ska delta i SM i rullskidor, och det börjar bli en väldigt trevlig tradition. Jag gillar rullskidor som tävlingsform dels för att jag är ganska avslappnad och har mindre höga krav på mig själv jämfört med längdskidor som är "huvudgrenen", och dels för att det är snabbt och fartfyllt, mitt i stan med stor publik, och jag har nytta av att vara lång och stark. I år är det dock några nyheter. Dels är teamsprinten utbytt mot ett backrace uppför Södra berget, och dels körs tävlingarna med trögare träningshjul i stället för snabba tävlingshjul. Det känns lite tråkigt, för jag älskar teamsprint som tävlingsform, och jag har inte heller något emot att åka med tävlingshjul, för jag tror att det passar mig rätt bra. Men jag har ju aldrig tävlat på träningshjul så vi får se. Men dessa förändringar gör kanske att fler vill och kan delta i tävlingarna vilket ju är roligt!

 Från SM ifjol i Borås där jag tog brons.

 Jag och Linn vann teamsprinten.

Här tog jag silver 2013 i Halmstad.

Tävlingarna sänds på SVT och så här ser programmet ut:

Fredag

Masstart, fri teknik 

Start kl. 15.00 Damer, 7 varv, 14 km 

Start kl. 16.00 Herrar, 10 varv, 20 km 

Lördag 

Backrace individuell start, ¨klassisk teknik 

Start kl. 11.45 Herrar 7,5 km 

Start kl. 14.00 Damer, 7,5 km

Jag ser väldigt mycket fram emot att komma till Sundsvall, träffa massa vänner, och att tävla! Direkt efter tävlingarna blir det några dagars läger i Sollefteå. Jag är taggad för allt!

Examen

Äntligen sommarlov! Jag har tagit min kandidatexamen, och det känns väldigt skönt att vara klar. På bilden är min klass som tog magisterexamen samtidigt, men eftersom jag har elitidrottsavtal och är borta en del på läger och tävlingar i perioder, så ligger jag lite efter dem, men det är helt enligt planen. Så egentligen har jag ju lite kvar tills jag är helt klar. Men det känns bra att ha en examen!

Den sista tiden har det varit väldigt mycket att göra. I veckan har jag skrivit färdigt de sista delarna av mitt examensarbete, läst igenom ett annat arbete för att opponera på det, förberett och hållit i en redovisning av arbetet, och dessutom har det varit en hel del aktiviteter och träningspass tillsammans med skidåkarna i Umeå inför sommaren. I tisdags sprang vi vårruset, och det gick 40 sekunder fortare än förra året, så det är jag nöjd med. I onsdags var det fikakväll, och i torsdags bjöd jag och Emilia på grillmiddag och tårta för att fira att vi är klara med våra uppsatser. Efter det åkte jag på en lätt förkylning, vilket inte känns helt ovanligt när man börjar slappna av efter en stressig period. Nästan så att det var lite skönt att vara lite snorig och ligga i soffan och se på Hela Sverige Bakar. Nu känner jag mig i princip frisk, så det gick snabbt över.

I veckan ska jag åka ner till Motala och jobba för Craft på Vätternrundan. Jag jobbade för dem under vasaloppsveckan, och det var väldigt roligt och intensivt att hjälpa skidåkare att klä sig rätt. Nu får vi se om jag förhoppningsvis kan lära mig lite mer och cykelkläder, för cykling har jag inte så mycket erfarenhet av. Efter några dagars jobb väntar direkt ett läger med klubben i Höga kusten, och sedan kommer några släktingar upp till Umeå och firar midsommar här. Det är full rulle fast det är sommarlov.

Stekenjokk

Mitt hittills sjätte läger i Stekenjokk är till ända, och jag älskar verkligen den platsen, så det lär bli många fler läger där. Jag har varit där 3 år med Sollefteå skidgymnasium och 3 år med elitskidcentrum i Umeå. Det är en skidåkares paradis, med vårsol, skare och vita fjäll så långt ögat når. En otrolig frihetskänsla. Bjuder på lite bilder.

 Vägen har plogats fram. Det är djup snö! Linda når inte ner med staven. 

 En obligatorisk grupphoppbild där ingen hoppar samtidigt som någon annan.

 Ett försök till!

 Vi står still i stället.

 Sol och kolsvart himmel på ett eftermiddagspass. Fina spår i Klimpfjäll.

 Mia Jennie och Linda

 Jennie steker och undviker mössrand efter några härliga svängar utför.

 Linda njuter också!

 Lovisa, Clara och Maria

 Här är jag nöjd och trött efter 3x15 min intervaller.

Sist men inte minst vill jag visa en liten film som Klas har gjort under lägret.  Det ser härligt ut!

Skare i Stekenjokk from NorthsportSE on Vimeo.

Power posing

Jag fortsätter på temat mental träning som jag skrev om i mitt förra inlägg. Det inlägget handlade om hur tankar, känslor och handlingar hänger ihop, och hur man kan göra för att inte låta negativa tankar påverka en att känna negativa känslor och skapa negativa beteenden.

Här om dagen fick jag se en film som verkligen inspirerade mig, med Amy Cuddy som är en forskare inom socialpsykologi och forskar om icke-verbal kommunikation. Hon pratar här om att man även kan börja i andra änden. Med sitt beteende. I hennes studie fick människor antingen i 2 minuter göra en high-power pose eller en low-power pose.

En high-power pose är exempelvis att stå bredbent med händerna i sidorna eller att sitta bredbent med händerna bakom nacken. Helt enkelt att sprida ut sig. En low-power pose är att göra sig liten, stå eller sitta med benen och armarna i kors eller att ta sig själv på nacken. De som gjorde high-power pose i 2 minuter fick högre testosteronnivå och mindre kortisolnivå. Testosteron ger dig en känsla av makt och kontroll, medan kortisol är ett stresshormon. De i den andra low-power pose-gruppen fick tvärtom lägre nivåer av testosteron och höga kortisolnivåer, alltså liten känsla av kontroll och ett högt stresspåslag. De gjordes även en studie när deltagarna först fick göra en av poserna, och sedan genomgå en väldigt krävande och stressande anställningsintervju som filmades och bedömdes. De som hade gjort en high-power pose presterade mycket bättre vid intervjun än de som hade gjort en low-power pose innan, när de bedömdes av en jury som inte visste om studiens syfte och att deltagarna hade förberett sig på olika sätt.

Väldigt spännande tycker jag! Jag ska verkligen prova att använda power posing när jag känner mig underlägsen, osäker eller opeppad. Det här fotot är från Borgafjäll, där jag och Knappen var och toppturade i helgen. Vi hade just gått upp för ett brant parti och jag var väldigt rädd. Glömde testa posa när jag var som räddast, men gjorde det när vi kom upp på plan mark, och det var lätt som en plätt att åka ner för branten i alla fall. Jag tror stenhårt på detta! Se gärna klippet om ni är intresserade och har några minuter över, och kommentera vad ni tror.

Här var jag glad fast det är brant! En superfin solskensdag i lördags.

Att välja sina tankar

Jag är väldigt intresserad av hur tankar påverkar känslor som i sin tur påverkar hur vi beter oss. Det är en av de sakerna jag jobbar med i min mentala träning. Först och främst gäller det att bli medveten om sina tankar, vilka känslor tankarna skapar, och vilka beteenden det resulterar i.

Ett exempel kan handla om en svår skol- eller arbetsuppgift, en svår utförsbacke eller jobbig uppförsbacke på en skidtävling, eller någon annan utmanande situation.

Tanke: "den här är för svårt för mig" eller "jag kan inte"
Känsla: negativa känslor som nedstämdhet, oro och hopplöshet
Beteende: blir passiv, blir stel och spänd, gör något annat i stället, förbereder mig inte

Konsekvensen blir att ens tanke blir till sanning. Men man har egentligen inte ens försökt, och gett sig själv en ärlig chans.

Om man lär sig identifiera de här tankarna (som oftast är omedvetna) och vad de leder till kan man också lära sig att en tanke är faktiskt bara en tanke. Den behöver inte vara en sanning. Det är enligt min mening ganska omöjligt att inte tänka negativa tankar. Det är som att säga "tänk inte på en rosa elefant". Vad tänker du på? Ja precis, en rosa elefant! Man får helt enkelt acceptera sina tankar, men välja en ny tanke som skapar positiva känslor och beteenden.

Tanke: "det här är en häftig utmaning" eller "jag vill bli bättre på det här"
Känsla: stolthet, glädje, pepp
Beteende: sträcker på mig, övar, utmanar mig själv

Konsekvensen blir nu att du faktiskt ger dig själv en ärlig chans, och förhoppningsvis går det också bra. Om det inte går så bra så mådde du troligtvis bättre och lärde dig något i alla fall.

Testa att fundera på en situation som du upplevde negativ. Vad tänkte du och vad ledde det till? Vill du tänka annorlunda och känna dig annorlunda och förmodligen också handla på ett annat sätt? Hur? Testa! Att skriva ner det gör så att det blir mer greppbart. Tankar är inte automatiskt sanningar. Det är inte dåligt att tänka negativa tankar (det gör man), men det är tråkigt om man tror på dem, och det är häftigt att kunna vända dem.

Vad tror ni? Kan ni ha nytta av det här i något sammanhang?

Tack för peppen

Tusen tack till alla vänner som har hört av er efter mitt förra inlägg, med kommentarer, meddelanden och till och med hälsningar IRL. Som tycker att det är fint och bra skrivet, som vill hjälpa, som känner igen sig, som vill heja på och som tycker det är kul att jag inte vill ge upp. Det värmer verkligen och det betyder mycket. Kram på er!

Nu längtar jag efter vårlägret i Stekejokk. Det finns ingen friare känsla än denna. Att glida fram på skaren, i solskenet, i timmar. Jag vill att alla ska få känna den känslan.

Suget efter suget

Har jag tappat det? Suget alltså. Suget efter att vinna, att tävla, att pressa mig och spränga gränser? Jag tror inte det. Jag har i alla fall ett sug efter suget.

Har låttextraden: "allting följer samma mönster, ser på stan ifrån mitt fönster" i huvudet på repeat, från Gyllene Tider - Gå och Fiska. Jag har två skidsäsonger bakom mig som båda har varit en stor besvikelse, och de har i princip båda sett likadana ut: Bra sommrar, nästan helt i min ensamhet där jag har kunnat gå precis min egen väg, med grymma rullskidresultat och mycket motivation. Svårt att veta hur jag ska fortsätta på samma spår under höstarna när jag har många runt om kring mig att träna med. Tävlingssäsonger som börjar okej och går utför. Hög vilopuls, seg kropp, försöker på olika sätt hitta tillbaka. Jag blir sjuk vid samma tidpunkter, är framgångsrik vid samma tidpunkter, är deppig vid samma tidpunker, motiverad vid samma tidpunkter. Känner att det är dags att bryta mönstret!

Det är svårt att pressa sig till max när det handlar om en 27:e plats eller en 28:e jämfört med om det handlar om en 5:e eller 6:e placering, eller till och med en pallplats. Mycket mycket svårare! När utvecklingen går bakåt. Jag känner inte igen mig själv. Det blir motigt. Jag är långt ifrån att nå mina mål. Jag tror knappt på mina mål längre. Är det verkligen så viktigt och härligt att vinna? Jo det är det ju. Men är det värt jobbet? Jag blev inte uttagen till Elitskidcentrum i år. Sponsorkontrakt går ut, och det känns svårt att förnya när man inte har nått sina mål. Det är motigt, och det finns inte riktigt någon utifrån som peppar mig. Man får ge upp..

Jag tänker tillbaka på mina bästa och roligaste skidsäsonger: 

Första året på skidgymnasiet när bara allt gick bra och av sig själv. Jag tänkte inte så mycket, bara körde på. Det var tufft, jag var trött, jag utmanade mig själv, jag hade extremt roligt och jag vann JSM-guld, blev uttagen i juniorlandslaget och skidor var det bästa i hela världen.

Fjärde året på skidgymnasiet när jag hade haft två bra, men inte superbra, år innan och tog ett kliv upp mot topplaceringarna igen. 4:a, 6:a och 8:a på mitt sista JSM. Jag ville uppåt!

Mitt andra seniorår som jag tillbringade i USA. För att jag ville se världen, jag ville tävla, och jag ville få nya utmaningar. Träningen var lite annorlunda, teamkänslan var helt underbar, äventyret var obeskrivligt, allt var intensivt, jag presterade bra. 2:a på en US Supertour som bäst.

Tredje året som senior då jag kom tillbaka till Sverige, flyttade till Umeå, och ville visa att man visst kan bli bättre därborta i USA, man är inte oseriös för att man åker dit. Jag gjorde nog min bästa seniorsäsong då med en 6:e plats på Sverigecup sprint i Piteå, 14:e plats på en Scandinavisk cup och 14:e plats på SM-sprinten i Falun och mitt bästa skateresultat någonsin, 8:a på en sverigecup.

Alla de här framgångsrika säsongerna har mycket gemensamt. De största gemensamma nämnarna är glädjen och gemenskapen, det har varit intensivt och mycket att göra och jag har bara kört på. Jag har inte tränat helt perfekt, inte haft 0 sjukdagar, men jag har tränat hårt, tävlat mycket och haft bra sparring.

De motiga säsongerna har varit mycket ensammare, mer grubblande, och mer sökande efter perfektion. Jag har valt bort tävlingar för att satsa på de viktiga. Jag har valt bort träningspass med andra för att de inte passar in i mitt schema.

Jag vill tillbaka till glädjen, gemenskapen och kärleken till idrotten. Det viktigaste är inte ens att vinna längre, men jag hoppas självklart att det kommer på köpet om jag hittar tillbaka till det här. Jag har alltid velat gå min egen väg, jag har alltid gjort det, men på olika sätt.

Det finns bara en person som kan se till att det blir såhär, och det är jag själv. Jag hoppas att det finns folk omkring mig som vill vara med på tåget. Jag är inte färdig än.

Topptur på Krutfjellet

Den fjärde påsken i rad tillbringade jag och Knappen i Norge med toppturer på schemat. Men i år saknade vi våran följeslagare Daniel. Jag hoppas han blir avundsjuk om han ser det här. Vi bodde på en supermysig familjeägd fjällgård i Saeterstad. När vi kom dit sent på skärtorsdagen hade de påskpub och vi åt stenugnsbakad pizza och hembryggd öl och kände oss väldigt välkomna. På gården hade de även getter (och jättesöta killingar) och ystade egen ost av mjölken. Den var god så vi köpte med oss lite ost hem. Jag tror att vi kommer att åka tillbaka till gården, det var riktigt mysigt, med fina omgivningar.

Men vi var ju inte bara där för att äta ost och klappa getter. Vi var ju där för att bestiga toppar. Den bästa turen var på påskafton uppför Krutfjellet, drygt 1400 möh.

 Någon minusgrad, strålande solsken som värmde i ansiktet, glittrande snö, nästan vindstilla och lite lagom mycket kallpuder.

 Här har vi nått en topp, men vill ta oss runt på kammen till den högre toppen. Sen åkte vi ner där lite bakom min rygg där snön ser helt plan ut.

 Nu är vi på kammen.

Här är toppen! Det är inte varje topptur som det blåser så lite att man vill äta lunch på toppen. Men så var det denna dag så vi grävde oss en soffa på den här lilla snöhögen.

 Och sen fick vi belöningen för 3 timmar klättrande. Fin åkning på kalfjället.

Fin åkning i skogen!

 Här är turen på kartan. Vi gick upp en bit till på slutet för att ta oss ner till bilen och få lite mer fin skogsåkning.

 Sen såg jag ut som en tvättbjörn efter 6 timmar i solen. Vi åt påskmiddag och bastade. Sen var den dagen slut, och dagen efter gick vi upp igen, men en annan väg.

Dop

I lördags var det dop för lilla Olivia. Det var fint och prästen var supermysig. Efteråt bjöds det på väldigt mycket gott fika. Det är bra med traditioner så man får träffa familj och släkt lite oftare.

Att få ett litet gudbarn är en gåva och en ära

Att man är så betrodd att stå ett liv så nära

Man länkas till varandra med ett gudomligt band

Så själsligt är man nära fast man bara ses ibland

Ett gudbarns liv man följer av omtänksamma skäl

För man har fått till uppgift att se till barnets väl

Och även i det tysta finns detta alltid kvar

Att man känner något särskilt för det gudbarn som man har

Jag ska följa din väg i livet lilla Olivia, stötta älska och alltid finnas där

En enorm värme och kärlek för dig jag i mitt hjärta alltid bär

Stakning teknik

Här kommer filmen från staktestet som jag gjorde i Östersund på tränarutbildningen förra veckan. Var femte sekund höjdes hastigheten, och målet var att komma upp i så hög fart som möjligt. Det var superkul, ni hör ju vilken hejarklack jag hade! I höstas hade jag ett riktigt bra stakpass med Elbert där jag verkligen fick en aha-upplevelse gällande tekniken. I stakning pratar man om att få till en bra träff. För att få det fokuserar jag på att lägga över så mycket av min egen kroppsvikt över stavarna som möjligt, genom att falla framåt med överkroppen och samtidigt sänka kroppen genom att böja på knäna. Armarna försöker jag att inte ta i med så mycket. Jag tycker att det ser bra ut, vad tycker ni?

Idag har jag och Elin stakat intervaller i solskenet. Det är härligt att det börjar bli ljust, soligt och vårvinter. Vi kände oss starka och glada här i slutet av passet.