Look at this Instagram

Sitter ensam i en stuga och funderar på sociala medier, bloggar och appar på telefonen. Ja alla olika sätt vi delar med oss av tankar, åsikter, bilder, upplevelser och skryt om hur bra vi har det. Det finns både för- och nackdelar med det. Det är ju riktigt kul att se vad andra har för sig och att visa vad man själv gör, annars skulle det ju inte vara så populärt. Men det är tråkigt att man ibland går miste om vara i nuet och att njuta av stunden för att man har fullt upp med att filma, twittra eller lägga upp en bild på Instagram. Mest av allt tror jag att det handlar om bekräftelse. Vi gillar att bli gillade men och stör oss ganska mycket på våra facebookvänner som är lite väl detaljerade med vad de åt till frukost och hur mycket de älskar sin älskling som de har vart tillsammans med i 7 månader. "Puss på dig finaste" Det är faktiskt riktigt komiskt det här vi håller på med.

Ramlade av en slump på den här videon som jag tycker är ganska rolig på ämnet! Kolla in den!

Topptur Hesten

 Igår var en härlig och solig dag här i fina  Romsdalen i Norge. Vi var riktigt taggade när vi tog på stighudarna på skidorna för att påbörja vår klättring upp på Hesten. Det var lite småkyligt i skuggan så vi såg fram emot att komma upp i solen.

 Turen började bra med glada miner och ett skönt tempo för mig. Men på vissa fötter var det skavsår och  på andra håll var det energibrist så det blev en ganska tidig lunch.

 Fyllda med ny energi fortsatte vi turen och ganska snart blev det riktigt brant och vi fick ta av oss skidorna och gå. Jag försökte fortsätta att njuta av vädret och utsikten och inte tänka så mycket på hur sjutton jag skulle ta mig ner igen...

 Det är svårt att fånga lutningen på bild, men jo man ser ju att det är brant.

 Knappen var dagens ena hjälte och peppade, såg till så allas skidor kom med upp och att vi fick i oss vatten. Till slut blev benen lite väl skakiga och rädslan lite väl stor och det var inte riktigt lika kul längre. Kan vi inte prata om nått annat? tyckte jag, och så drömde vi lite om sommarens äventyr i alperna.

  Daniel var dagens andra hjälte för han gick först och gjorde perfekta "trappsteg" till oss i snön och var hur pigg som helst. Han var först upp på toppen och kom så klart och mötte oss och sa att det är huuur fiint som helst där uppe. Då kom krafterna och modet tillbaka. 

Oj vad det var värt det! Utsikten var helt fantastisk och det var inte ens blåsigt uppe på toppen!

Jag tog en bild på utsikten hela varvet runt och lite till. Klicka på den så kanske det blir lite större.

Jag och Anna firade med att sola lite topless på toppen!

Jaha, och hur gick den fruktade nedfärden då? Ja ner kommer man ju alltid! Det var riktigt kul bitvis, men det tog 1,30 bara att åka ner, det var svårt, benen var trötta och många ramlade. Vi var en ganska ojämn grupp så det blev mycket väntande för de vana. Det har aldrig varit skönare att sätta på sig vanliga skor igen nere vid bilen efter 7 och en halv timme i pjäxor. Vi var alla riktiga hjältar idag! Det här var det tuffaste passet jag har gjort, och då har jag ända tränat en hel del i mina dagar. SM 3-milen nästa helg kommer bli en lätt match. Men idag vilar jag hemma i stugan så jag inte är för sliten tills dess.

Glad påsk

Jag vaknade just först av alla och tittade ut genom fönstret på höga soliga fjäll. Vi är i Romsdalen och bor 8 pers i en stuga med 4 sängar.

I går åkte vi från Östersund och stannade i Oppdal och besteg Storhornet. Har redan fått en fin mössrand trots att större delen av dagen spenderades i bilen. Glad påsk på er!

Härliga vårvinter

Tänkte visa några bilder från senaste tiden så ni får se vad jag har för mig. Det är fantastiskt härligt ute, med solsken varje dag. Kursen vi läser nu är näringslära, och den har jag tillgodoräknat mig för det läste jag i Östersund, så jag njuter av att vara ledig från skolan och vara ute och åka skidor i solen. Fick syn på det här pappret hemma hos en klasskompis och känner att jag inte riktigt har grepp om det där.. Kanske skulle ha gått på några föreläsningar och fått lite repetition. Men jag samlar motivation inför nästa kurs i styrketräning som börjar efter påsk. Det ska bli superkul!

 Jag och Linn åt våfflor ute i solen på henes balkong förra veckan. Varför smakar vissa saker extra gott utomhus?

I helgen var Knappen hos mig på efterlängtat besök. Sedan följde jag med honom ner till Östersund. I söndags fyllde han år så vi bakade en fin tårta och bjöd hans arbetskamrater på Vintersportcentrum på den. I påsk ska vi till Norge och gå på toppturer, och snart ska jag till Gräftåvallen och tävla lite spontant sådär i lånad tävlingdräkt och skidor. Roligare än att köra intervaller!

Cup i Kalix

Jag och Linn ligger på hotellrummet och kollar på 5-milen från Holmenkollen på TV. Det verkar vara en härlig folkfest där som vanligt. Här i Kalix är det inte riktigt lika mycket publik, men det är finare väder här. Kallt och soligt, som det ska vara här uppe! I helgen avgörs de sista deltävlingarna i Team Sportia Cup. Idag har vi åkt en prolog 2,5 km fristil som följs av 15 km klassisk jaktstart i morgon. Jag kom 23:a idag och startar därför i morgon som 23:e kvinna. Det blir kul, det är väldigt tätt mellan placeringarna och det kommer vara ungefär 10 sekunder upp till en 15:e plats. Det är inte ofta vi får möjlighet att åka en sån här gammal hederlig jaktstart, och förhoppningsvis får jag extra krafter och horn i pannan när jag får jaga.

Jag har ju väldigt fina minnen härifrån från Kalix. Jag vann mitt första junior-SM här för ganska så många år sedan. Googlade lite på det och hittade lite söta bilder här på oss när vi var lite mindre.. :)

Känslor och passion

Du har inte bloggat så flitigt senaste tiden har en och annan läsare påpekat för mig. Det går ju upp och ner med bloggandet, precis som livet gör. Jag bloggar mest när jag är glad och när det händer spännande saker kanske ni har märkt. Jag känner inte för att blogga när jag är trött, nere, ledsen eller besviken. När jag inte har något roligt att berätta är det mycket svårare att veta vad jag vill dela med mig av till er. Jag är rädd för att förstora upp saker och göra problem större än de är, och vill inte andra ska behöva oroa sig över mig. Jag följer ju själv några bloggar (några vänner och några jag aldrig har träffat), och det finns ju de som är som jag och bara vill visa den perfekta ytan vilket egentligen är ganska ointressant och ibland till och med irriterande, och så finns de ju de som väljer att dela med sig av tråkigheter och som vågar visa sig svaga och de är ju de personerna man lär känna, känner igen sig i och verkligen blir glad för när det går bra. Det är kanske skönare att skriva av sig och dela med sig av både framgångar och motgångar.

Jag var på ett väldigt fint bröllop i somras och brudparet hade skrivit sina egna löften. De lovande varandra att dela sin lycka så att den blir dubbel lycka, och att dela sina problem så att de blir till halva problem. Så jag testar väl det här och ser om problemen blir mindre.

Men det är svårt att sätta ord på känslor och problem. Speciellt när man inte riktigt vet själv vad som är fel. Det känns som att jag gråter över ingenting och jag skäms över att jag inte har något att vara ledsen över egentligen. Jag har varit väldigt trött och kroppen har känts seg. Träningen har analyserats och diskuterats. Jag har även brottats med att hitta en balans mellan skolan och skidåkningen, försökt känna efter om jag ska ställa upp eller säga nej. Känt mig om vart annat otillräcklig, understimulerad, otålig och orolig. Jag har vilat och ändrat och börjat hitta tillbaka till en känsla som liknar det där grymma jag hade i sommar och höst. Från att inte ha haft ett enda bra träningspass på flera veckor, och fler deppiga dagar än bra känns helt plötsligt de flesta träningspass bra och de flesta dagar är soliga och roliga. 

Egentligen förstår jag ju att så mycket tid, energi, tankar och passion jag lägger ner i skidåkningen så är det klart att det är viktigt och berör mig. Det känns det ganska bra att jag skrev det här, även om jag samtidigt vill radera allt för att undvika oroliga telefonsamtal. Men nu trycker jag snabbt på publicera och sen ska jag ut i solen och njuta av att åka skidor!

Mina hjältar!

Klockan ringde klockan 5 i går morse. Vi laddade alla med grötfrukost inför en lång dag och sedan bar det av i bilen mot starten i Sälen. Det såg ut att bli en bra dag för ett Vasalopp.  Vi tog en väldigt bra genväg dit och behövde inte köa särskilt länge, vi hittade en bra egen parkering och Knappen och mamma gick sista biten över älven bort till starten. Jag och pappa stannade i bilen en stund för att sedan få bevittna starten live från sidan. Men snart ringer telefonen för att mamma har fått med sig fel skidor! Tur att hon har en snabb dotter som kunde springa och rätta till det problemet.

 Massor med skidåkare och dubbelt så många skidor. Dessa tappra stod nästan längst bak och fick åka 1,7 km redan innan de kommer fram till startlinjen talade en av mina skidskoleelever som jag träffade där om för mig.

 Perfekt utsikt över hela startfältet! Det var mäktigt att se alla åka förbi. Men det är kanske nästan ännu bättre på tv. Kul att få uppleva båda sidor. Nästa gång jag är här hoppas jag att jag står där och stampar och väntar på att få komma iväg.

 Efter starten åkte jag och pappa iväg för att åka kalven runt i Tandådalen. Vi var fösta bilen på parkeringen och rätt så ensamma i de nypistade spåren.

 Efter vårat lilla träningspass hoppades vi att trafiken skulle vara rätt så lugn så att vi skulle kunna åka och heja på vårt team. Men skidåkarna åkte fortare än vi i bilen bitvis i de långa köerna. Vi följde våra åkare i appen, och lyssnade på Vasaloppsradion.

 I Evertsberg hann vi heja på mamma och ge henne en egen vätskestation och lite massage.

Sedan åt vi lunch och såg lite av Johan Olssons fantastiska lopp.

 Jag hann nätt och jämt ta emot Knappen i målområdet. Fick hoppa ur bilen och springa till upploppet. Han ser ofärskämt pigg ut va? Jag är så stolt, nu är han en riktig man. Så här säger han om loppet:

"Mina Atomic SkinTec fungerade utmärkt liksom mina nya fina Kraftsstavar. Kuzmin-sicklingen kompletterades med lite fluorvalla (tack Mats och Terese ) för att säkra glidet hela vägen. Dock vill jag tillägga att om man nu nödvändigtvis ska slita 7 timmar på skidor så föredrar jag topptur för då väntar iaf ett långt åk nedför istället för ett sketet diplom som bara visar att brorsan var 53 sekunder snabbare :-)"

 När Knappen for och duschade solade vi oss lite i bilen och sov en stund. Det är tungt att vara servicepersonal.

Jag glömde ta kort på mammas målgång så jag tog ett på TVn när vi kollade SVTplay i efterhand. Där finns alla åkares målgångar.

Min tappra mamma var ute i knappt 10 timmar och det började skymma mot slutet. Vilken prestation alltså att åka så länge i sladdriga spår. Men jag tror att hon hade det väldigt kul och hon kvittrade och pratade med alla hon åkte i närheten av. Mamma har skrivit en liten sammanfattning av dagen. Hon är så rolig för när hon ramlade så låg hon kvar och vilade en stund..

Smågan:              45 min på första 2 km. I backen småpratade jag med Micke Ryqvist och hans dotter Johanna. Det var en ny upplevelse för honom att köa där, han har tidigare åkt Vasaloppet i startled 1 och 2.

Mångsbodarna: Här åkte jag problemfritt.

Risberg:              Inga incidenter – Gustav Lerman och Malin körde ikapp och förbi mig – rätt segt i slutet av sträckan

Evertsberg:        Här var jag trött men jobbade på – hoppades att Terese och Mats skulle finnas vid kontrollen – och det gjorde dom. Med sportdryck och energikaka och lite rygg- och armmassage.

Oxberg:              Mycket nedförsbackar, men också uppför upp mot kontrollen. Kändes nog helt ok.

Hökberg:            Här ramlade jag i en nedförsbacke och ’tappade tid’ blev liggande och vilade säkert flera minuter – det var skönt, men jag var jättetrött.

Eldris:                     Långsam km-tid beror på att jag stannade på Preems 74 km kontroll och tog axel och stjärtmassage – säkert 30-40 minuter blev jag där – hade nog kunnat kämpa mig i mål ändå, men med denna behandling blev resan något behagligare.

Mål:                        Sista 9 km minns jag inte mycket av – händerna började dunka (blåsor hade bildats), fötterna var bortdomnade, och jag ville bara komma i mål.

Efter målgång möttes jag av Terese och Mats och friterade munkpinnar – Gott!

Busstransport till dusch/ombyte/middag bestående av kycklinggryta och öl (hade en starköl i duschen också).

Busstransport tillbaka till målet – hämta skidorna – gå över vägen till bilen som var parkerad vid nummerlappsutdelningstältet.

20.00 startade hemresan och 00.30 kom jag i säng.

 Tack valla- och serviceteam för en bra helg!

Vasaloppet

Nu är jag i Mora och har just ätit lunch och träffat Sofie i vasaloppstältet. Där var det härlig stämning som vanligt och tjejernas tremil på storbildsskärm. I morgon ska Knappen och mamma åka i fäders spår från Sälen till Mora och jag och pappa är supportrar.  Det känns märkligt att stå på sidan och se på när andra tävlar. Jag vill också vara med! Men jag laddar inför kommande tävlingar framöver. Jag kommer att åka Vasaloppet många gånger i framtiden. Det kan nog bli en långloppssatsning om några år. Heja Knappen och mamma!