Suget efter suget

Har jag tappat det? Suget alltså. Suget efter att vinna, att tävla, att pressa mig och spränga gränser? Jag tror inte det. Jag har i alla fall ett sug efter suget.

Har låttextraden: "allting följer samma mönster, ser på stan ifrån mitt fönster" i huvudet på repeat, från Gyllene Tider - Gå och Fiska. Jag har två skidsäsonger bakom mig som båda har varit en stor besvikelse, och de har i princip båda sett likadana ut: Bra sommrar, nästan helt i min ensamhet där jag har kunnat gå precis min egen väg, med grymma rullskidresultat och mycket motivation. Svårt att veta hur jag ska fortsätta på samma spår under höstarna när jag har många runt om kring mig att träna med. Tävlingssäsonger som börjar okej och går utför. Hög vilopuls, seg kropp, försöker på olika sätt hitta tillbaka. Jag blir sjuk vid samma tidpunkter, är framgångsrik vid samma tidpunkter, är deppig vid samma tidpunker, motiverad vid samma tidpunkter. Känner att det är dags att bryta mönstret!

Det är svårt att pressa sig till max när det handlar om en 27:e plats eller en 28:e jämfört med om det handlar om en 5:e eller 6:e placering, eller till och med en pallplats. Mycket mycket svårare! När utvecklingen går bakåt. Jag känner inte igen mig själv. Det blir motigt. Jag är långt ifrån att nå mina mål. Jag tror knappt på mina mål längre. Är det verkligen så viktigt och härligt att vinna? Jo det är det ju. Men är det värt jobbet? Jag blev inte uttagen till Elitskidcentrum i år. Sponsorkontrakt går ut, och det känns svårt att förnya när man inte har nått sina mål. Det är motigt, och det finns inte riktigt någon utifrån som peppar mig. Man får ge upp..

Jag tänker tillbaka på mina bästa och roligaste skidsäsonger: 

Första året på skidgymnasiet när bara allt gick bra och av sig själv. Jag tänkte inte så mycket, bara körde på. Det var tufft, jag var trött, jag utmanade mig själv, jag hade extremt roligt och jag vann JSM-guld, blev uttagen i juniorlandslaget och skidor var det bästa i hela världen.

Fjärde året på skidgymnasiet när jag hade haft två bra, men inte superbra, år innan och tog ett kliv upp mot topplaceringarna igen. 4:a, 6:a och 8:a på mitt sista JSM. Jag ville uppåt!

Mitt andra seniorår som jag tillbringade i USA. För att jag ville se världen, jag ville tävla, och jag ville få nya utmaningar. Träningen var lite annorlunda, teamkänslan var helt underbar, äventyret var obeskrivligt, allt var intensivt, jag presterade bra. 2:a på en US Supertour som bäst.

Tredje året som senior då jag kom tillbaka till Sverige, flyttade till Umeå, och ville visa att man visst kan bli bättre därborta i USA, man är inte oseriös för att man åker dit. Jag gjorde nog min bästa seniorsäsong då med en 6:e plats på Sverigecup sprint i Piteå, 14:e plats på en Scandinavisk cup och 14:e plats på SM-sprinten i Falun och mitt bästa skateresultat någonsin, 8:a på en sverigecup.

Alla de här framgångsrika säsongerna har mycket gemensamt. De största gemensamma nämnarna är glädjen och gemenskapen, det har varit intensivt och mycket att göra och jag har bara kört på. Jag har inte tränat helt perfekt, inte haft 0 sjukdagar, men jag har tränat hårt, tävlat mycket och haft bra sparring.

De motiga säsongerna har varit mycket ensammare, mer grubblande, och mer sökande efter perfektion. Jag har valt bort tävlingar för att satsa på de viktiga. Jag har valt bort träningspass med andra för att de inte passar in i mitt schema.

Jag vill tillbaka till glädjen, gemenskapen och kärleken till idrotten. Det viktigaste är inte ens att vinna längre, men jag hoppas självklart att det kommer på köpet om jag hittar tillbaka till det här. Jag har alltid velat gå min egen väg, jag har alltid gjort det, men på olika sätt.

Det finns bara en person som kan se till att det blir såhär, och det är jag själv. Jag hoppas att det finns folk omkring mig som vill vara med på tåget. Jag är inte färdig än.

Topptur på Krutfjellet

Den fjärde påsken i rad tillbringade jag och Knappen i Norge med toppturer på schemat. Men i år saknade vi våran följeslagare Daniel. Jag hoppas han blir avundsjuk om han ser det här. Vi bodde på en supermysig familjeägd fjällgård i Saeterstad. När vi kom dit sent på skärtorsdagen hade de påskpub och vi åt stenugnsbakad pizza och hembryggd öl och kände oss väldigt välkomna. På gården hade de även getter (och jättesöta killingar) och ystade egen ost av mjölken. Den var god så vi köpte med oss lite ost hem. Jag tror att vi kommer att åka tillbaka till gården, det var riktigt mysigt, med fina omgivningar.

Men vi var ju inte bara där för att äta ost och klappa getter. Vi var ju där för att bestiga toppar. Den bästa turen var på påskafton uppför Krutfjellet, drygt 1400 möh.

 Någon minusgrad, strålande solsken som värmde i ansiktet, glittrande snö, nästan vindstilla och lite lagom mycket kallpuder.

 Här har vi nått en topp, men vill ta oss runt på kammen till den högre toppen. Sen åkte vi ner där lite bakom min rygg där snön ser helt plan ut.

 Nu är vi på kammen.

Här är toppen! Det är inte varje topptur som det blåser så lite att man vill äta lunch på toppen. Men så var det denna dag så vi grävde oss en soffa på den här lilla snöhögen.

 Och sen fick vi belöningen för 3 timmar klättrande. Fin åkning på kalfjället.

Fin åkning i skogen!

 Här är turen på kartan. Vi gick upp en bit till på slutet för att ta oss ner till bilen och få lite mer fin skogsåkning.

 Sen såg jag ut som en tvättbjörn efter 6 timmar i solen. Vi åt påskmiddag och bastade. Sen var den dagen slut, och dagen efter gick vi upp igen, men en annan väg.

Dop

I lördags var det dop för lilla Olivia. Det var fint och prästen var supermysig. Efteråt bjöds det på väldigt mycket gott fika. Det är bra med traditioner så man får träffa familj och släkt lite oftare.

Att få ett litet gudbarn är en gåva och en ära

Att man är så betrodd att stå ett liv så nära

Man länkas till varandra med ett gudomligt band

Så själsligt är man nära fast man bara ses ibland

Ett gudbarns liv man följer av omtänksamma skäl

För man har fått till uppgift att se till barnets väl

Och även i det tysta finns detta alltid kvar

Att man känner något särskilt för det gudbarn som man har

Jag ska följa din väg i livet lilla Olivia, stötta älska och alltid finnas där

En enorm värme och kärlek för dig jag i mitt hjärta alltid bär

Stakning teknik

Här kommer filmen från staktestet som jag gjorde i Östersund på tränarutbildningen förra veckan. Var femte sekund höjdes hastigheten, och målet var att komma upp i så hög fart som möjligt. Det var superkul, ni hör ju vilken hejarklack jag hade! I höstas hade jag ett riktigt bra stakpass med Elbert där jag verkligen fick en aha-upplevelse gällande tekniken. I stakning pratar man om att få till en bra träff. För att få det fokuserar jag på att lägga över så mycket av min egen kroppsvikt över stavarna som möjligt, genom att falla framåt med överkroppen och samtidigt sänka kroppen genom att böja på knäna. Armarna försöker jag att inte ta i med så mycket. Jag tycker att det ser bra ut, vad tycker ni?

Idag har jag och Elin stakat intervaller i solskenet. Det är härligt att det börjar bli ljust, soligt och vårvinter. Vi kände oss starka och glada här i slutet av passet.

Mitt gudbarn

Den 7:e december blev jag moster till lilla fina Olivia. Min lillebror har gasat förbi mig ordentligt och skaffat sig både fru och barn. Det är verkligen jättekul och så mysigt, och jag måste erkänna att jag själv blir lite sugen på en liten bebis. Men det är inte riktigt dags för det än. Jag har ändå lyxen att få träffa och busa med Knappens härliga syskonbarn då och då, och nu har jag alltså ett eget litet syskonbarn. Men inte nog med det; Patrik och Louise har frågat mig om jag vill bli Olivias fadder. Såklart vill jag det! Det är en stor ära och jag känner mig väldigt hedrad inför uppdraget. Fadderns uppgift är att vara en bra förebild, att bry sig om och att finnas där för sitt gudbarn. Jag ska göra mitt bästa, och jag hoppas att hon inte kommer hata mig allt för mycket om jag drar med henne på någon fjällvandring eller skidtur i framtiden. På lördag blir det dop för Olivia nere i Västerås, och jag ser fram emot att träffa henne och resten av familjen och släkten där nere. Det ska bli spännande att få lära känna dig, lilla plupp.

Junior- och seniortränarutbildning!

I helgen från torsdag till söndag har jag varit i Östersund på världscupen, på den tredje och sista delen av skidförbundets junior- och seniortränarutbildning. Det är en utbildning som jag går för att komplettera min universitetsutbildning med en skidinriktad utbildning. Vi har haft två tidigare utbildningshelger i Sundsvall och Torsby med träningslära, vallning, mental träning och mycket mer. Som vanligt har det varit väldigt intensiva och långa dagar med intressanta föreläsningar, diskussioner och praktiska inslag. De delar vi har gått igenom den här helgen var: media, marknadsföring, teknik och tester, och så har vi gjort ett slutprov.Vi har även jobbat som teknikkontrollanter på världscupsprinten i lördags, och på distansen igår fick vi träna på tidtagning och coachning. 

Det första som hände i torsdags när jag träffade kursledaren Anders Strid var att han undrade om jag kunde tänka mig att köra ett maxtest på bandet. Eftersom jag har gjort det förut många gånger kände jag att jag inte behöver utbildas i hur det går till, så jag ställde upp. Det är ett test som man kanske vill vara lite mentalt förbered på att göra, så det var tufft att ladda upp snabbt, och det var ovant att ha en publik med 12 kursdeltagare. Efter ett sånt test känner jag alltid att jag hade kunnat ge lite till. Aldrig helt nöjd! Men det var kul, ett bra träningspass, och en bra hejarklack hade jag! Efter maxtestet fick jag testa ett staktest när man ska försöka komma upp i så hög hastighet som möjligt. Det var kul! Kan lägga ut en film på det sen om jag får tag på en. 

 Här är jag teknikkontrollant på den klassiska sprinten, och kollar så ingen åker skate. Bra uppsikt över storbildsskärmen och upploppet hade vi. Imponerande åkning av Stina Nilsson, och Emil Jönssons skada var inte kul att se..

Igår tog vi tid och coachade på distansloppet (och njöt lite av solen, fast det var riktigt kallt och blåsigt). Det var många vänner som fick göra värdscupsdebut i helgen så det var roligt att heja på dem. Men man ser ju så mycket bättre på TV än ute i spåret. En reflektion från helgen, vid sidan av spåret, är att det är tufft att vara aktiv och tävla under en helg, men det är nog betydligt tuffare att vara vallare och ledare. Det tar jag med mig framöver i min satsning, att uppskatta alla engagerade ledare, och i framtiden vill jag gärna ge tillbaka och vara en engagerad ledare själv på ett eller annat sätt.

Höjdpunkten från helgen tycker jag var Jenny Grips (fd Hansson) föreläsning om marknadsföring och ekonomi. Hon berättade om hur hon hade gjort under sin karriär och hur man kan jobba med att skapa ett varumärke runt sig själv och hur man kan skaffa samarbetspartners som elitidrottare. Helt enkelt hur man försörjer sig som idrottare. Det är en viktig del som har blivit ännu viktigare de senaste åren, och är av stor betydelse för att kunna nå sina mål, Det är något som jag har funderat mycket kring, sökt information om, men inte hittat någon bra hjälp om. Jag tycker det ska finnas med i skidgymnasieutbildningen! Jenny inspirerade mig, och nu är jag peppad på att starta eget och lära mig mer om detta.

Tävlingspremiären

Tävlingssäsongen är äntligen igång! Förra helgen gick den stora tävlingspremiären i Bruksvallarna av stapeln, med Vinterstudion och hela köret. Jag körde 6 km klassiskt på fredagen och klassiskt sprint på söndagen, och stod över 10 km fristil på lördagen för att ladda för sprinten. 

Vistelsen i Bruksvallarna hade inte direkt någon drömstart. Jag tillbringade hela onsdagskvällen på toaletten med matförgiftning. Det var nog en dålig korv som ställde till det. Det är inte kul att vara sjuk bland elitidrottare vill jag lova. Ingen människa vill ju bli smittad av magsjuka, men dagarna före tävling är man riktigt försiktig. Men ingen blev smittad, och jag blev rätt snabbt bättre, så det måste ha varit nått jag ätit. Uppladdningen blev alltså inte optimal, men kände mig ändå pigg och återhämtad för att tävla på fredagen. 

Jag slutade 44:a på fredagens distanslopp, lite närmare täten än förra året, mestadels med en bra känsla under tävlingen, och jag tycker att det är ett godkänt resultat. På sprinten kändes det bra i kvalet där jag blev 24, men det gick tungt i kvarten. Lyckades dåligt med uppvärmningen, hade inte perfekta skidor, och känner att det finns detaljer att slipa på vad gäller material och förberedelser. Jag hade höga förväntningar på sprinten, så jag var väldigt besviken efter tävlingen, men nu är jag bara taggad att göra om och göra rätt nästa gång.

I helgen blir det liten tävling i Arvidsjaur, 8km skate med ganska stort startfällt, och om två helger blir det Sverigecup i Piteå. Det ska bli superkul! Dagarna däremellan ska jag och Knappen tillbringa uppe i Boden och jag hoppas att det finns lite längre skidspår där än våra 750m konstsnö här.

Avslutar med en intervju i Umeå tidning från förra veckan. 

Saxnäs

Hallå där! Nu var det ett bra tag sen sist så här kommer en kort sammanfattning på vad jag har haft för mig den senaste tiden: Läst en kurs i vetenskaplig teori, metod och etik, vart en sväng till Boden och hälsat på Knappens familj, vart i Torsby skidtunnel på snöpremiär och junior- och seniortränarutbildning, hälsat på mamma och pappa i deras nya hyrda hus i Kolsva, hälsat på Sofie och Andreas i Stockholm, och påbörjat en kurs som heter Idrott, ledarskap och lärande som jag hoppade över min första termin. 

Nu tillbaka till nutiden. Igår kväll kom jag hem från en finfint snöläger i Saxnäs. Var där med ett litet gäng härifrån skiduniversitetet från fredag till måndag. Så härligt att åka skidor redan i oktober! Fast det var varmt och lite regn under lägret så blev vi alltid lika förvånade när vi for ut på passet, att det fortfarande var så bra förhållanden. Det var ca 18 km långa spår; ett milspår och en väg upp på fjället. Riktigt bra! Utöver bra spår och träning så hade vi det riktigt roligt och bra stämning. Det var verkligen ett skönt avbrott från skola och måsten. Jag har varit stressad den senaste tiden, och jag vet egentligen inte varför.. vill inte ha det så. Det är lite svårt under den här årstiden när man vill fara på spontana snöläger så fort det finns snö, och samtidigt få ihop skola och grupparbeten. Jag tar lätt på mig mycket, för att jag får dåligt samvete över att jag är borta. Det känns också som att jag och Knappen knappt har varit hemma samtidigt, när han är hemma har jag annat, och när jag kommer hem ska han iväg. Det kanske är så att vara sambo..

På måndag nästa vecka åker vi tillbaka till Saxnäs igen, bara snön ligger kvar, och jag hoppas och längtar. Och på lördag blir det troligtvis tävlingpremiär i BDX-sprinten i Piteå!

Fem glada: Johan, Clara, Christian, Markus och jag. 

Första dagen på vägen upp mot fjället.

I går morse var det inte så mycket snö kvar på vägen, men fint väder...

 

...och lite småisigt. Bambi på hal is.

Träffade på gamla klubbkompisar i spåret. Synd att de fick det svåraste föret under sitt första skidpass. Tur att det blev bättre på eftermiddagen. Synd att jag och Isabelle hamnade i nån typ av dimma på bilden..

Flyt

Den här sommaren och början av hösten har gått bra. Träningsmässigt bra alltså, och när träningen flyter på är jag glad också. Jag har haft en kontinuitet, ständig utveckling och tro på mig själv och mitt upplägg. Jag vågar mer än någonsin lyssna på kroppen och gå min egen väg. Idag när jag var ute och stakade impulser kändes det så himla bra och jag njöt verkligen av att träna. Då, för första gången på väldigt länge, kände jag på riktigt en längtan efter snö, vinter, skidåkning och tävling. En längtan utan ångest inför tävlingsresultat. Förra hösten ville jag så gärna längta så där på riktigt, jag försökte peppa mig själv, men glädjen fanns inte där alls på samma sätt som vanligt. Vintern var dålig både snömässigt och resultatmässigt. Men efter det har jag kommit back on track och känner mig starkare än på väldigt länge, kanske starkare än någonsin. Så det var en efterlängtad känsla, den där spontana glädjen och suget efter snö.

I veckan har jag träffat min idrottspsykolog och vi utvärderade hur sommaren har känts. Han sa att det var stor skillnad på både mitt humör och på hur stolt min hållning är nu jämfört med i våras när jag var riktigt nere på grund av resultaten och känslan i kroppen. Jag har jobbat ganska mycket med det mentala. Den där träningen som för många nog känns lite flummig, för man har egentligen ingen aning riktigt hur man ska träna. Hur gör man ett träningsupplägg där?( Jag kan berätta mer om hur jag har tränat mentalt i ett annat inlägg om ni vill.) I veckan har jag också haft utvärderingssamtal med Stefan, och då går vi mer på siffror än känslor. Steptester, hopptester, vilopulser, testrace, maxtest, styrketester, träningstid, antal pass, snittpulser.. och så vidare. Allt för att se vid vilken belastning och av vilka träningsformer jag utvecklas mest optimalt. Den där bilden ser säker väldigt rörig ut för er, men får mig att se saker jag inte har tänkt på tidigare. Det är kul att ha koll och vara lite noga och nördig.

Finfrukost - Overnight Oatmeal

Frukosten är dagens viktigaste mål, för då gäller det att fylla på kolhydratdepåerna som har blivit tömda efter en natts fasta. Är alltid sjukt hungrig när jag vaknar, och har aldrig förstått hur man kan hoppa över det målet..Jag är lyckligt lottad och blir ofta bjuden på frukost av Knappen som går upp lite före mig när han jobbar. Oftast blir det gröt, en äggmacka och en smörgås med keso, egenodlade groddar och en skinkskiva. Men just nu är vi inne i en period med overnight oatmeal. Perfekt för den morgontrötta, för det är bara att plocka fram ur kylskåpet och äta. Det känns som en lite somrig frukost eftersom den är kall. Jag åt detta mycket när jag var i USA, där var det alltid sommar. Brukar också förbereda det på kvällen innan om jag ska träna ett tidigt pass före skolan så jag kommer ut fort. Nu till receptet:

Häll 1 dl havregryn i en skål/ett glas/en kopp (det är mysigt att äta ur en kopp på nå vis). Häll på russin, kanel, pumpakärnor, valnötter och lite blåbär från frysen. Häll över mjölk så att det nästan täcker, rör runt lite, och ställ in i kylen. Nästa morgon har havregrynen sugit åt sig lite av mjölken. Jag tycker det är gott! Prova med kokos, mango, linfrön och andra nötter och bär för variation.