måndag 7 mars 2016

Mitt Vasalopp

Jag har klarat av mitt första Vasalopp! Det är jag där till vänster närmast i bild med gul nummerlapp och ett stort leende. Redan har jag börjat längta till nästa år. Vilken häftig upplevelse!

Jag börjar från början. Jag har inte haft optimala förberedelser. Lite småont i armbågar och höftböjare, ett läger med skidgymnasiet onsdag till fredag, lite för lite sömn, lite hispig, nervös och tandvärk. Men tror inte att jag är ensam av att drabbas av "Vasaloppssjukan", jag skrattade gott åt igenkänningsfaktorn.

Största missen i förberedelserna var nog ändå att jag inte fick med mig mina tävlingsskidor ner till Mora. Jag packade redan i måndags, ställde iordning två väskor med tävlingskläder, sportdryck, rillar, termosar mm, och packade prydligt ihop skidfodralet och lämnade det i förrådet så att Knappen kunde lägga in sina skidor där också. Sedan reste jag till Lycksele på tisdag morgon för att jobba, och på fredag kväll hämtade Knappen upp mig med fullpackad bil, och vi fortsatte direkt till Sundsvall för att sova där. Morgonen därpå fortsatte resan ner till Mora, och någonstans vid Hudiksvall upptäckte jag att skidfodralet inte var med. En liten miss i kommunikationen kan man säga. Så resten av resan ägnade vi åt att tjafsa om vems fel det var och det blev en del ringandes för att låna ihop skidor. Jag brukar inte stressa upp mig så mycket, men det kändes inte helt bra att inte ha några skidor med sig på sitt första Vasalopp. Men det är tur att man har kontakter och fantastiska vänner!

Väl framme i Mora lyckades jag seeda upp mig från led 2 till led 1, jag hämtade ut nummerlappen och jag fick med mig 3 par skidor från Sofie och Elin. Vi mötte upp mamma och pappa och sedan drog vi till Sälen för att installera oss där, testa skidor och fixa vallningen. I Sälen mötte vi upp Johan Öberg, och fick med oss 3 par skidor till att testa. Så från 0 par till 6 helt okända par, lite stressande att välja. Som tur var fick jag hjälp att testa av Anders, och vi hittade ett par av Johans stakskidor som kändes fantastiskt bra att staka på. Efter att jag hade stakat Vildmannaloppet i Umeå hade jag bestämt mig för att Vasaloppet kör jag med fästvalla, men dessa skidor fick mig att ändra mig. Inte nog med att Johan lånade ut ett par kungskidor, han fixade vallning OCH hemleverans av skidorna. Så himla snällt! Så pappa snuvades på vallningsjobbet vilket gjorde att vi hade mer tid till att planera och förbereda vätskelangningen. Allt som ska ordnas tar tid och det tar musten ur en. Det var skönt att gå och lägga sig, men svårt att sova.

Så jag stakade alltså de nio milen mellan Sälen och Mora, och jag är grymt nöjd. I första backen var det trångt och kö även fast jag startade i led 1. Resten av loppet flöt på bra. Efter en mil började jag känna av mina armbågar och jag funderade på att jag skulle bryta om det blev konstant sämre men fortsätta om det inte försämrades. Sedan kändes det nästan som att det bara var utför och det var väldigt kul att åka. Efter ungefär halva loppet började magen krampa i uppförsbackarna så jag fick ta det rätt lugnt, låsa armarna och "sätta mig ner" för att undvika kramp. Men på platten fungerade stakningen bra. Jag prioriterade att få i mig energi och stannade till på vissa stationer för att dricka sportdryck, och tog någon gel eller liquid då och då. Det kom alltid nya ryggar om man råkade tappa en, det var skönt att kunna känna det lugnet.

Jag hade aldrig någon aning om hur jag låg till resultatmässigt, som bäst låg jag på 16:e plats. Jag fick massor av glada hejarop "heja tjejen" och jag kände mig oförskämt glad under loppet. När skyltarna började visa ensiffrigt efter Eldris blev jag nästan lite blödig när jag insåg att jag kommer klara det och jag kommer göra det under 5 timmar. Jag stakade på 4.52.52! Jag tror att det var rätt val att staka. Jag tappade lite när det blev brant uppför, men jag tog nog igen det nerför och på platten. Jag tror inte att de som körde med fästvalla hade bra fäste och glid under hela loppet.

Det här var det första långlopp (av 4) den här säsongen när jag inte har väggat på slutet, jag orkade spurta sista kilometerna. Jag såg en tjej inom räckhåll som jag ville slå, tog in lite, men när jag skulle kräma ut det sista på upploppsrakan drog magen ihop sig totalt i kramp. Jag fick stanna upp och ge upp spurtstriden och räta ut magen. Jag blir lättad när krampen ger med sig, jag tar några försiktiga stavtag och samma sak händer igen. Det var bara att glida in de sista 100 metrarna och jag slutade på 18:e plats. Så nöjd! Det enda jag saknade i mål var en stor kram. Det hoppas jag på nästa gång.


Tack alla som har hejat och gratulerat efter loppet
Tack Elin för lånet av skidor och utmärkt langningsservice
Tack Johan för lånet av grymma stakskidor och vallaservice (läs mer om skidorna HÄR)
Tack Anders för hjälp med skidtestning
Tack Knappen, mamma och pappa för support
Tack Malin och Craft för grymt bra boende

torsdag 18 februari 2016

Vad händer?

Vad är det som händer? Det här med att sluta med skidor går ju sisådär. Det har nog alla som känner mig förstått för länge sen. Här bestämmer man sig för att lägga av, och så blir det plötsligt dödskul igen. Här säljer man en massa fina tävlingsskidor för att man är less, och så blir man i bättre form än på flera år och sjukt tävlingssugen. Här ställer man upp i en massa tävlingar helt utan press och skräller tävling efter tävling.

Var det fel beslut jag tog? Nej jag tror kanske att det var det bästa jag kunde göra. Det kändes ungefär lika stort och svårt som att bryta upp en kärleksrelation på något vis. Jag tror jag behövde släppa skidåkningen en stund och kliva ur bubblan och se saker från ett annat perspektiv. Jag vet inte vad det är som händer, men jag njuter över att jag och skidåkningen har hittat tillbaka till varandra igen. Kanske är min relation till skidåkning bättre än någonsin.
"Ett lyckligt äktenskap kräver att man förälskar sig många gånger och varje gång i samma person."  Mignon McLaughlin
Är det dags för comeback? Nja, det har jag väl redan gjort på sätt och vis. Jag tänkte väl att jag skulle åka nån enstaka tävling i vinter, och jag har redan åkt närmare 15 stycken. Alla de anledningar jag hade till att sluta elitsatsa, finns inte längre, minns jag inte längre. Den enda anledningen jag har nu att inte börja satsa igen är att jag trivs så bra i läget som är just nu: Att träna när det känns kul, när jag har trevligt sällskap eller när det känns givande. Att inte träna när jag hellre vill göra nått annat, när det är jättedåligt väder eller när jag inte känner att det ger något. Att tävla i distanser som jag gillar, när jag känner för det, och med inställningen att jag kan skrälla idag, men kommer jag sist så är det inte hela världen. Att inte alltid sätta mig själv och min satsning i första hand, utan vara lite mindre ego och hjälpa andra att utvecklas och prestera i stället. Men ja, det är ju en definitionsfråga vad man väljer att kalla det.

Det känns inte som att det här fenomenet att sluta satsa och bli mycket bättre och mer peppad är så jättevanlig. Eller jag har inte hört talas något om det. Här är några förklaringar eller teorier som jag har till varför det blev så:

  • Jag har ett jätteroligt jobb på 50% som tränare på Lycksele skidgymnasium med en massa duktiga och motiverade junioråkare. Jag får träna med dem på arbetstid, jag vill inte att de ska åka fortare än mig, jag tar ut mig som en galning. Deras gemenskap och skidglädje smittar av sig. Dessutom får jag nörda in mig på teknikdetaljer tillsammans med mina kollegor och åka skidor på RIKTIGA, fina, långa, kuperade skidspår (och inte en platt, kort tråkigt konstsnöslinga i Umeå (förlåt Umeå, nu är det faktiskt äntligen vinter där också)).
  • Jag tränar aldrig bara för att jag får dåligt samvete om jag inte tränar. Jäklar vad många undvika-dåligt-samvete-pass jag har kört i mitt liv. Vad många jag-hann-aldrig-med-att-träna-mardrömmar jag har drömt. Jag tränar det jag tycker ger något, antingen fysiskt eller mentalt, och jag njuter av träningen. Jag får inte panik om det känns kasst. Jag struntar i om jag ligger i rätt pulszoner eller om jag tränar rätt antal träningstimmar. Jag är allmänt lugn, mindre seriös, fast ändå jäkligt pepp.
  • Jag gör massa roliga saker och är lite mer spontan. Jag är nog lite roligare. Jag for till Kina på Tour de Ski, var och klättrade i Tavelsjö, for på surfresan till Portugal och jag drar ihop eller hänger med på träningspass med skidåkarna i Umeå på nya ställen. Jag umgås mer med vänner än innan, även fast jag är borta rätt mycket i Lycksele. OCH jag har börjat dricka kaffe, vilket har höjt min livskvalité med 3%. Man blir ju glad varje gång man får en kopp!

Den vanligaste förklaringen som andra har gett till varför det går så bra nu är:

  • Du har tränat så mycket under så många år, och nu när du "släpper upp"  så får du betalningen. 
Vad tror du? Blir det comeback? 

Vann mitt livs första skatelopp i Kina! Längtar tillbaka..


söndag 11 oktober 2015

Funktionell styrka längdskidor

Funktionell styrka innebär den specifika styrka som krävs för att utföra komplexa rörelsemönster på ett korrekt sätt. Det innebär att koppla in rätt muskler, ha en god rörlighet, balans och koordination. Funktionell styrka är en viktig komponent i alla idrotter, inte minst inom längdskidåkning. Den funktionella styrkan är nödvändig för att maximera prestationen och minskar risken för skador avsevärt. 

Det spelar ingen roll hur starka dina armar är när du stakar, om inte bålen orkar hålla emot ordentligt när hela din kroppsvikt faller över stavarna. Mycket kraft går till spillo om inte bålen är stark och stabil. Bålen är länken mellan armar och ben. Om den roterar för mycket när du åker skate uppför en backe, går också kraft till spillo.

Under sista åren av min elitaktiva karriär gjorde jag en funktionell rörelsescreening (FMS) för att se vilka svagheter jag kunde förbättra. Jag och många andra skidåkare är dåliga på att aktivera de djupa tvärgående magmusklerna som stabiliserar bålen. Nästan alla är också stela och korta i höftböjarna. Jag tror att det delvis kan bero på att vi vet att vi behöver vara starka i bålen och tränar mycket mage, men många av de styrkeövningar vi gör tar väldigt mycket på höftböjarna, och ganska lite på de inre magmusklerna.

Här är några övningar som jag fick jobba med efter min FMS, som jag fortfarande underhåller ungefär en gång i veckan.

torsdag 27 augusti 2015

Slutar med skidor

Jag har bestämt mig för att sluta åka skidor. Eller alltså nej, sluta åka skidor kommer jag nog aldrig att göra. Men jag ska avsluta min elitsatsning. I våras skrev jag om suget efter suget. Att jag saknade känslan att verkligen vilja tävla, vinna, och spränga gränser. Att jag ville hitta tillbaka till den glädje, gemenskap och kärlek till idrotten som jag har upplevt under så många år, men som inte har varit lika starkt på slutet. Jag hade bestämt mig för att göra det roligare, och jag skulle kämpa för att hitta motivationen. Men det ska ju inte vara något man måste kämpa för, det ska ju komma inifrån och det ska ju kännas som det mest självklara i världen. Annars är det ju ingen mening.

I 20 år har jag åkt längdskidor, och identifierat mig själv som skidåkare. I 10 år har jag elitsatsat och låtit skidåkningen komma i första hand i alla lägen. Det har aldrig känts som att jag har valt bort något roligare eller viktigare, för att skidåkningen har alltid varit det som har varit nummer 1. Eller visst har det funnits enstaka pass och enstaka tävlingar som har varit motiga, men inte i det stora hela. Det har alltid varit värt all tid, all planering, alla långa resor, och stenhårda träningspass i ur och skur. För målen, motivationen, drömmarna och upplevelserna har varit så starka. Känslan när man står på prispallen är ganska oslagbar. Men någonstans på vägen har jag slutat tro på att jag ska bli världsmästare i längdskidor och slutat drömma om medaljer. Framgångarna och framstegen har kommit glesare. Men ändå har jag varit rätt så nöjd och glad med tillvaron och känt att skidåkningen är ju inte allt, och människor som betyder något tycker om mig oavsett om jag vinner tävlingar eller inte. Det finns annat i livet som är betydelsefullt.

Jag har alltid sagt att jag ska hålla på så länge det är roligt och jag känner att jag utvecklas. Det är fortfarande roligt att träna och utvecklas, men det räcker med ett pass om dagen, och det räcker med att tävla mot mig själv. Jag mår bättre av ett pass om dagen just nu. Jag orkar med inte vara så där trött som jag blir av dubbla pass nästan varje dag. Jag är inte motiverad att vara trött. Jag tyckte att Maria Rydqvist satte fingret på det där med motivation att orka vara trött. Hon skriver så bra och har intressanta reflektioner. Vill man satsa och brinner för det är det inga problem, man bara kör på och det känns rätt på alla sätt, och det är en grym känsla. En känsla som jag saknade i våras, har saknat under lång tid, men inte tänker jaga mer nu. Jag saknar det inte längre. För mig känns det rätt att sätta punkt för det här kapitlet.

Ändå var det jättejobbigt och svårt att ta själva beslutet, och tårarna har tittat fram när jag har berättat om mitt val. Jag var kanske inte riktigt beredd på att det skulle hända just nu, jag hade nog föreställt mig att det skulle ske efter en tävlingssäsong. Men det känns samtidigt som en stor lättnad och glädje och jag känner mig väldigt nöjd och harmonisk. Inget mera grubbel och en ny vardag med lite andra prioriteringar. Jag firar att jag har haft en så rolig tid i skidspåret med oförglömliga upplevelser och fantastiska vänner! I helgen firade jag med att åka på en långweekend ner till Västerås och Göteborg utan att packa med mig rullskidor och pjäxor och hjälm och ja ni fattar, utan hela stora trunken. Jag tog med mig löparskorna och det var allt. Jag hjälpte pappa med att bygga på det nya huset i stället för att fara till skidtunneln i Göteborg. Det är så kul att se små framsteg på bygget, om några veckor kommer hela huset stå där!


Jag firar med att åka med Knappen på en surfresa till Portugal i Oktober. Det var helt otänkbart för mig att göra något sådant den tiden på året för en vecka sedan. Inte något jag har saknat förut, men nu när jag har möjligheten känns det som en fantastisk frihet. Jag firade med att åka på Liseberg i helgen fast Alliansloppet gick av stapeln samtidigt i grannstaden. Jag ville verkligen inte tävla. Men nu när jag har bestämt mig för att sluta känns det som att det ändå vore roligt att åka någon tävling i vinter. Det blir ju inte alls samma press på mig själv att prestera. Nog blir det Vasaloppet i vinter alla fall!


Jag skulle kunna avsluta det här inlägget med att tacka alla för den här tiden, men det skulle kännas som ett farväl. Jag ska inte lämna skidsporten, skidor kommer fortsätta vara en del av mig och mitt liv. Men tack till sponsorer, klubbar och alla som har trott på mig och hejat och stöttat under min elitaktiva karriär. Vi ses i skidspåret!

Puss från min favvosponsor Johan på Elpex efter min sista tävling som elitaktiv på SM i Sundsvall. Han verkar gilla mig lika mycket oavsett om jag vinner eller kommer 11:a. Tack för alla fina rullskidor och för alla medaljer och upplevelser jag har fått på de rosa bästa rullskidorna. Nu ska jag ut och rulla på dem med Linda och Clara. Men bara ett pass..



torsdag 2 juli 2015

SM i rullskidor

I dag är det dags att packa väskan och styra kosan mot Sundsvall och SM-veckan. I morgon är det äntligen dags att få ta på sig nummerlappen igen. Det blir tredje sommaren i rad som jag ska delta i SM i rullskidor, och det börjar bli en väldigt trevlig tradition. Jag gillar rullskidor som tävlingsform dels för att jag är ganska avslappnad och har mindre höga krav på mig själv jämfört med längdskidor som är "huvudgrenen", och dels för att det är snabbt och fartfyllt, mitt i stan med stor publik, och jag har nytta av att vara lång och stark. I år är det dock några nyheter. Dels är teamsprinten utbytt mot ett backrace uppför Södra berget, och dels körs tävlingarna med trögare träningshjul i stället för snabba tävlingshjul. Det känns lite tråkigt, för jag älskar teamsprint som tävlingsform, och jag har inte heller något emot att åka med tävlingshjul, för jag tror att det passar mig rätt bra. Men jag har ju aldrig tävlat på träningshjul så vi får se. Men dessa förändringar gör kanske att fler vill och kan delta i tävlingarna vilket ju är roligt!

 Från SM ifjol i Borås där jag tog brons.
 Jag och Linn vann teamsprinten.
Här tog jag silver 2013 i Halmstad.

Tävlingarna sänds på SVT och så här ser programmet ut:

Fredag
Masstart, fri teknik 
Start kl. 15.00 Damer, 7 varv, 14 km 
Start kl. 16.00 Herrar, 10 varv, 20 km 

Lördag 
Backrace individuell start, ¨klassisk teknik 
Start kl. 11.45 Herrar 7,5 km 
Start kl. 14.00 Damer, 7,5 km

Jag ser väldigt mycket fram emot att komma till Sundsvall, träffa massa vänner, och att tävla! Direkt efter tävlingarna blir det några dagars läger i Sollefteå. Jag är taggad för allt!

måndag 8 juni 2015

Examen

Äntligen sommarlov! Jag har tagit min kandidatexamen, och det känns väldigt skönt att vara klar. På bilden är min klass som tog magisterexamen samtidigt, men eftersom jag har elitidrottsavtal och är borta en del på läger och tävlingar i perioder, så ligger jag lite efter dem, men det är helt enligt planen. Så egentligen har jag ju lite kvar tills jag är helt klar. Men det känns bra att ha en examen!

Den sista tiden har det varit väldigt mycket att göra. I veckan har jag skrivit färdigt de sista delarna av mitt examensarbete, läst igenom ett annat arbete för att opponera på det, förberett och hållit i en redovisning av arbetet, och dessutom har det varit en hel del aktiviteter och träningspass tillsammans med skidåkarna i Umeå inför sommaren. I tisdags sprang vi vårruset, och det gick 40 sekunder fortare än förra året, så det är jag nöjd med. I onsdags var det fikakväll, och i torsdags bjöd jag och Emilia på grillmiddag och tårta för att fira att vi är klara med våra uppsatser. Efter det åkte jag på en lätt förkylning, vilket inte känns helt ovanligt när man börjar slappna av efter en stressig period. Nästan så att det var lite skönt att vara lite snorig och ligga i soffan och se på Hela Sverige Bakar. Nu känner jag mig i princip frisk, så det gick snabbt över.

I veckan ska jag åka ner till Motala och jobba för Craft på Vätternrundan. Jag jobbade för dem under vasaloppsveckan, och det var väldigt roligt och intensivt att hjälpa skidåkare att klä sig rätt. Nu får vi se om jag förhoppningsvis kan lära mig lite mer och cykelkläder, för cykling har jag inte så mycket erfarenhet av. Efter några dagars jobb väntar direkt ett läger med klubben i Höga kusten, och sedan kommer några släktingar upp till Umeå och firar midsommar här. Det är full rulle fast det är sommarlov.

måndag 18 maj 2015

Stekenjokk

Mitt hittills sjätte läger i Stekenjokk är till ända, och jag älskar verkligen den platsen, så det lär bli många fler läger där. Jag har varit där 3 år med Sollefteå skidgymnasium och 3 år med elitskidcentrum i Umeå. Det är en skidåkares paradis, med vårsol, skare och vita fjäll så långt ögat når. En otrolig frihetskänsla. Bjuder på lite bilder.

 Vägen har plogats fram. Det är djup snö! Linda når inte ner med staven. 
 En obligatorisk grupphoppbild där ingen hoppar samtidigt som någon annan.
 Ett försök till!
 Vi står still i stället.
 Sol och kolsvart himmel på ett eftermiddagspass. Fina spår i Klimpfjäll.
 Mia Jennie och Linda
 Jennie steker och undviker mössrand efter några härliga svängar utför.
 Linda njuter också!
 Lovisa, Clara och Maria
 Här är jag nöjd och trött efter 3x15 min intervaller.


Sist men inte minst vill jag visa en liten film som Klas har gjort under lägret.  Det ser härligt ut!


torsdag 7 maj 2015

Power posing

Jag fortsätter på temat mental träning som jag skrev om i mitt förra inlägg. Det inlägget handlade om hur tankar, känslor och handlingar hänger ihop, och hur man kan göra för att inte låta negativa tankar påverka en att känna negativa känslor och skapa negativa beteenden.

Här om dagen fick jag se en film som verkligen inspirerade mig, med Amy Cuddy som är en forskare inom socialpsykologi och forskar om icke-verbal kommunikation. Hon pratar här om att man även kan börja i andra änden. Med sitt beteende. I hennes studie fick människor antingen i 2 minuter göra en high-power pose eller en low-power pose.

En high-power pose är exempelvis att stå bredbent med händerna i sidorna eller att sitta bredbent med händerna bakom nacken. Helt enkelt att sprida ut sig. En low-power pose är att göra sig liten, stå eller sitta med benen och armarna i kors eller att ta sig själv på nacken. De som gjorde high-power pose i 2 minuter fick högre testosteronnivå och mindre kortisolnivå. Testosteron ger dig en känsla av makt och kontroll, medan kortisol är ett stresshormon. De i den andra low-power pose-gruppen fick tvärtom lägre nivåer av testosteron och höga kortisolnivåer, alltså liten känsla av kontroll och ett högt stresspåslag. De gjordes även en studie när deltagarna först fick göra en av poserna, och sedan genomgå en väldigt krävande och stressande anställningsintervju som filmades och bedömdes. De som hade gjort en high-power pose presterade mycket bättre vid intervjun än de som hade gjort en low-power pose innan, när de bedömdes av en jury som inte visste om studiens syfte och att deltagarna hade förberett sig på olika sätt.

Väldigt spännande tycker jag! Jag ska verkligen prova att använda power posing när jag känner mig underlägsen, osäker eller opeppad. Det här fotot är från Borgafjäll, där jag och Knappen var och toppturade i helgen. Vi hade just gått upp för ett brant parti och jag var väldigt rädd. Glömde testa posa när jag var som räddast, men gjorde det när vi kom upp på plan mark, och det var lätt som en plätt att åka ner för branten i alla fall. Jag tror stenhårt på detta! Se gärna klippet om ni är intresserade och har några minuter över, och kommentera vad ni tror.

Här var jag glad fast det är brant! En superfin solskensdag i lördags.


onsdag 29 april 2015

Att välja sina tankar

Jag är väldigt intresserad av hur tankar påverkar känslor som i sin tur påverkar hur vi beter oss. Det är en av de sakerna jag jobbar med i min mentala träning. Först och främst gäller det att bli medveten om sina tankar, vilka känslor tankarna skapar, och vilka beteenden det resulterar i.

Ett exempel kan handla om en svår skol- eller arbetsuppgift, en svår utförsbacke eller jobbig uppförsbacke på en skidtävling, eller någon annan utmanande situation.

Tanke: "den här är för svårt för mig" eller "jag kan inte"
Känsla: negativa känslor som nedstämdhet, oro och hopplöshet
Beteende: blir passiv, blir stel och spänd, gör något annat i stället, förbereder mig inte

Konsekvensen blir att ens tanke blir till sanning. Men man har egentligen inte ens försökt, och gett sig själv en ärlig chans.

Om man lär sig identifiera de här tankarna (som oftast är omedvetna) och vad de leder till kan man också lära sig att en tanke är faktiskt bara en tanke. Den behöver inte vara en sanning. Det är enligt min mening ganska omöjligt att inte tänka negativa tankar. Det är som att säga "tänk inte på en rosa elefant". Vad tänker du på? Ja precis, en rosa elefant! Man får helt enkelt acceptera sina tankar, men välja en ny tanke som skapar positiva känslor och beteenden.

Tanke: "det här är en häftig utmaning" eller "jag vill bli bättre på det här"
Känsla: stolthet, glädje, pepp
Beteende: sträcker på mig, övar, utmanar mig själv

Konsekvensen blir nu att du faktiskt ger dig själv en ärlig chans, och förhoppningsvis går det också bra. Om det inte går så bra så mådde du troligtvis bättre och lärde dig något i alla fall.

Testa att fundera på en situation som du upplevde negativ. Vad tänkte du och vad ledde det till? Vill du tänka annorlunda och känna dig annorlunda och förmodligen också handla på ett annat sätt? Hur? Testa! Att skriva ner det gör så att det blir mer greppbart. Tankar är inte automatiskt sanningar. Det är inte dåligt att tänka negativa tankar (det gör man), men det är tråkigt om man tror på dem, och det är häftigt att kunna vända dem.

Vad tror ni? Kan ni ha nytta av det här i något sammanhang?

måndag 20 april 2015

Tack för peppen

Tusen tack till alla vänner som har hört av er efter mitt förra inlägg, med kommentarer, meddelanden och till och med hälsningar IRL. Som tycker att det är fint och bra skrivet, som vill hjälpa, som känner igen sig, som vill heja på och som tycker det är kul att jag inte vill ge upp. Det värmer verkligen och det betyder mycket. Kram på er!
Nu längtar jag efter vårlägret i Stekejokk. Det finns ingen friare känsla än denna. Att glida fram på skaren, i solskenet, i timmar. Jag vill att alla ska få känna den känslan.