söndag 11 oktober 2015

Funktionell styrka längdskidor

Funktionell styrka innebär den specifika styrka som krävs för att utföra komplexa rörelsemönster på ett korrekt sätt. Det innebär att koppla in rätt muskler, ha en god rörlighet, balans och koordination. Funktionell styrka är en viktig komponent i alla idrotter, inte minst inom längdskidåkning. Den funktionella styrkan är nödvändig för att maximera prestationen och minskar risken för skador avsevärt. 

Det spelar ingen roll hur starka dina armar är när du stakar, om inte bålen orkar hålla emot ordentligt när hela din kroppsvikt faller över stavarna. Mycket kraft går till spillo om inte bålen är stark och stabil. Bålen är länken mellan armar och ben. Om den roterar för mycket när du åker skate uppför en backe, går också kraft till spillo.

Under sista åren av min elitaktiva karriär gjorde jag en funktionell rörelsescreening (FMS) för att se vilka svagheter jag kunde förbättra. Jag och många andra skidåkare är dåliga på att aktivera de djupa tvärgående magmusklerna som stabiliserar bålen. Nästan alla är också stela och korta i höftböjarna. Jag tror att det delvis kan bero på att vi vet att vi behöver vara starka i bålen och tränar mycket mage, men många av de styrkeövningar vi gör tar väldigt mycket på höftböjarna, och ganska lite på de inre magmusklerna.

Här är några övningar som jag fick jobba med efter min FMS, som jag fortfarande underhåller ungefär en gång i veckan.

torsdag 27 augusti 2015

Slutar med skidor

Jag har bestämt mig för att sluta åka skidor. Eller alltså nej, sluta åka skidor kommer jag nog aldrig att göra. Men jag ska avsluta min elitsatsning. I våras skrev jag om suget efter suget. Att jag saknade känslan att verkligen vilja tävla, vinna, och spränga gränser. Att jag ville hitta tillbaka till den glädje, gemenskap och kärlek till idrotten som jag har upplevt under så många år, men som inte har varit lika starkt på slutet. Jag hade bestämt mig för att göra det roligare, och jag skulle kämpa för att hitta motivationen. Men det ska ju inte vara något man måste kämpa för, det ska ju komma inifrån och det ska ju kännas som det mest självklara i världen. Annars är det ju ingen mening.

I 20 år har jag åkt längdskidor, och identifierat mig själv som skidåkare. I 10 år har jag elitsatsat och låtit skidåkningen komma i första hand i alla lägen. Det har aldrig känts som att jag har valt bort något roligare eller viktigare, för att skidåkningen har alltid varit det som har varit nummer 1. Eller visst har det funnits enstaka pass och enstaka tävlingar som har varit motiga, men inte i det stora hela. Det har alltid varit värt all tid, all planering, alla långa resor, och stenhårda träningspass i ur och skur. För målen, motivationen, drömmarna och upplevelserna har varit så starka. Känslan när man står på prispallen är ganska oslagbar. Men någonstans på vägen har jag slutat tro på att jag ska bli världsmästare i längdskidor och slutat drömma om medaljer. Framgångarna och framstegen har kommit glesare. Men ändå har jag varit rätt så nöjd och glad med tillvaron och känt att skidåkningen är ju inte allt, och människor som betyder något tycker om mig oavsett om jag vinner tävlingar eller inte. Det finns annat i livet som är betydelsefullt.

Jag har alltid sagt att jag ska hålla på så länge det är roligt och jag känner att jag utvecklas. Det är fortfarande roligt att träna och utvecklas, men det räcker med ett pass om dagen, och det räcker med att tävla mot mig själv. Jag mår bättre av ett pass om dagen just nu. Jag orkar med inte vara så där trött som jag blir av dubbla pass nästan varje dag. Jag är inte motiverad att vara trött. Jag tyckte att Maria Rydqvist satte fingret på det där med motivation att orka vara trött. Hon skriver så bra och har intressanta reflektioner. Vill man satsa och brinner för det är det inga problem, man bara kör på och det känns rätt på alla sätt, och det är en grym känsla. En känsla som jag saknade i våras, har saknat under lång tid, men inte tänker jaga mer nu. Jag saknar det inte längre. För mig känns det rätt att sätta punkt för det här kapitlet.

Ändå var det jättejobbigt och svårt att ta själva beslutet, och tårarna har tittat fram när jag har berättat om mitt val. Jag var kanske inte riktigt beredd på att det skulle hända just nu, jag hade nog föreställt mig att det skulle ske efter en tävlingssäsong. Men det känns samtidigt som en stor lättnad och glädje och jag känner mig väldigt nöjd och harmonisk. Inget mera grubbel och en ny vardag med lite andra prioriteringar. Jag firar att jag har haft en så rolig tid i skidspåret med oförglömliga upplevelser och fantastiska vänner! I helgen firade jag med att åka på en långweekend ner till Västerås och Göteborg utan att packa med mig rullskidor och pjäxor och hjälm och ja ni fattar, utan hela stora trunken. Jag tog med mig löparskorna och det var allt. Jag hjälpte pappa med att bygga på det nya huset i stället för att fara till skidtunneln i Göteborg. Det är så kul att se små framsteg på bygget, om några veckor kommer hela huset stå där!


Jag firar med att åka med Knappen på en surfresa till Portugal i Oktober. Det var helt otänkbart för mig att göra något sådant den tiden på året för en vecka sedan. Inte något jag har saknat förut, men nu när jag har möjligheten känns det som en fantastisk frihet. Jag firade med att åka på Liseberg i helgen fast Alliansloppet gick av stapeln samtidigt i grannstaden. Jag ville verkligen inte tävla. Men nu när jag har bestämt mig för att sluta känns det som att det ändå vore roligt att åka någon tävling i vinter. Det blir ju inte alls samma press på mig själv att prestera. Nog blir det Vasaloppet i vinter alla fall!


Jag skulle kunna avsluta det här inlägget med att tacka alla för den här tiden, men det skulle kännas som ett farväl. Jag ska inte lämna skidsporten, skidor kommer fortsätta vara en del av mig och mitt liv. Men tack till sponsorer, klubbar och alla som har trott på mig och hejat och stöttat under min elitaktiva karriär. Vi ses i skidspåret!

Puss från min favvosponsor Johan på Elpex efter min sista tävling som elitaktiv på SM i Sundsvall. Han verkar gilla mig lika mycket oavsett om jag vinner eller kommer 11:a. Tack för alla fina rullskidor och för alla medaljer och upplevelser jag har fått på de rosa bästa rullskidorna. Nu ska jag ut och rulla på dem med Linda och Clara. Men bara ett pass..



torsdag 2 juli 2015

SM i rullskidor

I dag är det dags att packa väskan och styra kosan mot Sundsvall och SM-veckan. I morgon är det äntligen dags att få ta på sig nummerlappen igen. Det blir tredje sommaren i rad som jag ska delta i SM i rullskidor, och det börjar bli en väldigt trevlig tradition. Jag gillar rullskidor som tävlingsform dels för att jag är ganska avslappnad och har mindre höga krav på mig själv jämfört med längdskidor som är "huvudgrenen", och dels för att det är snabbt och fartfyllt, mitt i stan med stor publik, och jag har nytta av att vara lång och stark. I år är det dock några nyheter. Dels är teamsprinten utbytt mot ett backrace uppför Södra berget, och dels körs tävlingarna med trögare träningshjul i stället för snabba tävlingshjul. Det känns lite tråkigt, för jag älskar teamsprint som tävlingsform, och jag har inte heller något emot att åka med tävlingshjul, för jag tror att det passar mig rätt bra. Men jag har ju aldrig tävlat på träningshjul så vi får se. Men dessa förändringar gör kanske att fler vill och kan delta i tävlingarna vilket ju är roligt!

 Från SM ifjol i Borås där jag tog brons.
 Jag och Linn vann teamsprinten.
Här tog jag silver 2013 i Halmstad.

Tävlingarna sänds på SVT och så här ser programmet ut:

Fredag
Masstart, fri teknik 
Start kl. 15.00 Damer, 7 varv, 14 km 
Start kl. 16.00 Herrar, 10 varv, 20 km 

Lördag 
Backrace individuell start, ¨klassisk teknik 
Start kl. 11.45 Herrar 7,5 km 
Start kl. 14.00 Damer, 7,5 km

Jag ser väldigt mycket fram emot att komma till Sundsvall, träffa massa vänner, och att tävla! Direkt efter tävlingarna blir det några dagars läger i Sollefteå. Jag är taggad för allt!

måndag 8 juni 2015

Examen

Äntligen sommarlov! Jag har tagit min kandidatexamen, och det känns väldigt skönt att vara klar. På bilden är min klass som tog magisterexamen samtidigt, men eftersom jag har elitidrottsavtal och är borta en del på läger och tävlingar i perioder, så ligger jag lite efter dem, men det är helt enligt planen. Så egentligen har jag ju lite kvar tills jag är helt klar. Men det känns bra att ha en examen!

Den sista tiden har det varit väldigt mycket att göra. I veckan har jag skrivit färdigt de sista delarna av mitt examensarbete, läst igenom ett annat arbete för att opponera på det, förberett och hållit i en redovisning av arbetet, och dessutom har det varit en hel del aktiviteter och träningspass tillsammans med skidåkarna i Umeå inför sommaren. I tisdags sprang vi vårruset, och det gick 40 sekunder fortare än förra året, så det är jag nöjd med. I onsdags var det fikakväll, och i torsdags bjöd jag och Emilia på grillmiddag och tårta för att fira att vi är klara med våra uppsatser. Efter det åkte jag på en lätt förkylning, vilket inte känns helt ovanligt när man börjar slappna av efter en stressig period. Nästan så att det var lite skönt att vara lite snorig och ligga i soffan och se på Hela Sverige Bakar. Nu känner jag mig i princip frisk, så det gick snabbt över.

I veckan ska jag åka ner till Motala och jobba för Craft på Vätternrundan. Jag jobbade för dem under vasaloppsveckan, och det var väldigt roligt och intensivt att hjälpa skidåkare att klä sig rätt. Nu får vi se om jag förhoppningsvis kan lära mig lite mer och cykelkläder, för cykling har jag inte så mycket erfarenhet av. Efter några dagars jobb väntar direkt ett läger med klubben i Höga kusten, och sedan kommer några släktingar upp till Umeå och firar midsommar här. Det är full rulle fast det är sommarlov.

måndag 18 maj 2015

Stekenjokk

Mitt hittills sjätte läger i Stekenjokk är till ända, och jag älskar verkligen den platsen, så det lär bli många fler läger där. Jag har varit där 3 år med Sollefteå skidgymnasium och 3 år med elitskidcentrum i Umeå. Det är en skidåkares paradis, med vårsol, skare och vita fjäll så långt ögat når. En otrolig frihetskänsla. Bjuder på lite bilder.

 Vägen har plogats fram. Det är djup snö! Linda når inte ner med staven. 
 En obligatorisk grupphoppbild där ingen hoppar samtidigt som någon annan.
 Ett försök till!
 Vi står still i stället.
 Sol och kolsvart himmel på ett eftermiddagspass. Fina spår i Klimpfjäll.
 Mia Jennie och Linda
 Jennie steker och undviker mössrand efter några härliga svängar utför.
 Linda njuter också!
 Lovisa, Clara och Maria
 Här är jag nöjd och trött efter 3x15 min intervaller.


Sist men inte minst vill jag visa en liten film som Klas har gjort under lägret.  Det ser härligt ut!


torsdag 7 maj 2015

Power posing

Jag fortsätter på temat mental träning som jag skrev om i mitt förra inlägg. Det inlägget handlade om hur tankar, känslor och handlingar hänger ihop, och hur man kan göra för att inte låta negativa tankar påverka en att känna negativa känslor och skapa negativa beteenden.

Här om dagen fick jag se en film som verkligen inspirerade mig, med Amy Cuddy som är en forskare inom socialpsykologi och forskar om icke-verbal kommunikation. Hon pratar här om att man även kan börja i andra änden. Med sitt beteende. I hennes studie fick människor antingen i 2 minuter göra en high-power pose eller en low-power pose.

En high-power pose är exempelvis att stå bredbent med händerna i sidorna eller att sitta bredbent med händerna bakom nacken. Helt enkelt att sprida ut sig. En low-power pose är att göra sig liten, stå eller sitta med benen och armarna i kors eller att ta sig själv på nacken. De som gjorde high-power pose i 2 minuter fick högre testosteronnivå och mindre kortisolnivå. Testosteron ger dig en känsla av makt och kontroll, medan kortisol är ett stresshormon. De i den andra low-power pose-gruppen fick tvärtom lägre nivåer av testosteron och höga kortisolnivåer, alltså liten känsla av kontroll och ett högt stresspåslag. De gjordes även en studie när deltagarna först fick göra en av poserna, och sedan genomgå en väldigt krävande och stressande anställningsintervju som filmades och bedömdes. De som hade gjort en high-power pose presterade mycket bättre vid intervjun än de som hade gjort en low-power pose innan, när de bedömdes av en jury som inte visste om studiens syfte och att deltagarna hade förberett sig på olika sätt.

Väldigt spännande tycker jag! Jag ska verkligen prova att använda power posing när jag känner mig underlägsen, osäker eller opeppad. Det här fotot är från Borgafjäll, där jag och Knappen var och toppturade i helgen. Vi hade just gått upp för ett brant parti och jag var väldigt rädd. Glömde testa posa när jag var som räddast, men gjorde det när vi kom upp på plan mark, och det var lätt som en plätt att åka ner för branten i alla fall. Jag tror stenhårt på detta! Se gärna klippet om ni är intresserade och har några minuter över, och kommentera vad ni tror.

Här var jag glad fast det är brant! En superfin solskensdag i lördags.


onsdag 29 april 2015

Att välja sina tankar

Jag är väldigt intresserad av hur tankar påverkar känslor som i sin tur påverkar hur vi beter oss. Det är en av de sakerna jag jobbar med i min mentala träning. Först och främst gäller det att bli medveten om sina tankar, vilka känslor tankarna skapar, och vilka beteenden det resulterar i.

Ett exempel kan handla om en svår skol- eller arbetsuppgift, en svår utförsbacke eller jobbig uppförsbacke på en skidtävling, eller någon annan utmanande situation.

Tanke: "den här är för svårt för mig" eller "jag kan inte"
Känsla: negativa känslor som nedstämdhet, oro och hopplöshet
Beteende: blir passiv, blir stel och spänd, gör något annat i stället, förbereder mig inte

Konsekvensen blir att ens tanke blir till sanning. Men man har egentligen inte ens försökt, och gett sig själv en ärlig chans.

Om man lär sig identifiera de här tankarna (som oftast är omedvetna) och vad de leder till kan man också lära sig att en tanke är faktiskt bara en tanke. Den behöver inte vara en sanning. Det är enligt min mening ganska omöjligt att inte tänka negativa tankar. Det är som att säga "tänk inte på en rosa elefant". Vad tänker du på? Ja precis, en rosa elefant! Man får helt enkelt acceptera sina tankar, men välja en ny tanke som skapar positiva känslor och beteenden.

Tanke: "det här är en häftig utmaning" eller "jag vill bli bättre på det här"
Känsla: stolthet, glädje, pepp
Beteende: sträcker på mig, övar, utmanar mig själv

Konsekvensen blir nu att du faktiskt ger dig själv en ärlig chans, och förhoppningsvis går det också bra. Om det inte går så bra så mådde du troligtvis bättre och lärde dig något i alla fall.

Testa att fundera på en situation som du upplevde negativ. Vad tänkte du och vad ledde det till? Vill du tänka annorlunda och känna dig annorlunda och förmodligen också handla på ett annat sätt? Hur? Testa! Att skriva ner det gör så att det blir mer greppbart. Tankar är inte automatiskt sanningar. Det är inte dåligt att tänka negativa tankar (det gör man), men det är tråkigt om man tror på dem, och det är häftigt att kunna vända dem.

Vad tror ni? Kan ni ha nytta av det här i något sammanhang?

måndag 20 april 2015

Tack för peppen

Tusen tack till alla vänner som har hört av er efter mitt förra inlägg, med kommentarer, meddelanden och till och med hälsningar IRL. Som tycker att det är fint och bra skrivet, som vill hjälpa, som känner igen sig, som vill heja på och som tycker det är kul att jag inte vill ge upp. Det värmer verkligen och det betyder mycket. Kram på er!
Nu längtar jag efter vårlägret i Stekejokk. Det finns ingen friare känsla än denna. Att glida fram på skaren, i solskenet, i timmar. Jag vill att alla ska få känna den känslan.

fredag 17 april 2015

Suget efter suget

Har jag tappat det? Suget alltså. Suget efter att vinna, att tävla, att pressa mig och spränga gränser? Jag tror inte det. Jag har i alla fall ett sug efter suget.

Har låttextraden: "allting följer samma mönster, ser på stan ifrån mitt fönster" i huvudet på repeat, från Gyllene Tider - Gå och Fiska. Jag har två skidsäsonger bakom mig som båda har varit en stor besvikelse, och de har i princip båda sett likadana ut: Bra sommrar, nästan helt i min ensamhet där jag har kunnat gå precis min egen väg, med grymma rullskidresultat och mycket motivation. Svårt att veta hur jag ska fortsätta på samma spår under höstarna när jag har många runt om kring mig att träna med. Tävlingssäsonger som börjar okej och går utför. Hög vilopuls, seg kropp, försöker på olika sätt hitta tillbaka. Jag blir sjuk vid samma tidpunkter, är framgångsrik vid samma tidpunkter, är deppig vid samma tidpunker, motiverad vid samma tidpunkter. Känner att det är dags att bryta mönstret!

Det är svårt att pressa sig till max när det handlar om en 27:e plats eller en 28:e jämfört med om det handlar om en 5:e eller 6:e placering, eller till och med en pallplats. Mycket mycket svårare! När utvecklingen går bakåt. Jag känner inte igen mig själv. Det blir motigt. Jag är långt ifrån att nå mina mål. Jag tror knappt på mina mål längre. Är det verkligen så viktigt och härligt att vinna? Jo det är det ju. Men är det värt jobbet? Jag blev inte uttagen till Elitskidcentrum i år. Sponsorkontrakt går ut, och det känns svårt att förnya när man inte har nått sina mål. Det är motigt, och det finns inte riktigt någon utifrån som peppar mig. Man får ge upp..

Jag tänker tillbaka på mina bästa och roligaste skidsäsonger: 

Första året på skidgymnasiet när bara allt gick bra och av sig själv. Jag tänkte inte så mycket, bara körde på. Det var tufft, jag var trött, jag utmanade mig själv, jag hade extremt roligt och jag vann JSM-guld, blev uttagen i juniorlandslaget och skidor var det bästa i hela världen.

Fjärde året på skidgymnasiet när jag hade haft två bra, men inte superbra, år innan och tog ett kliv upp mot topplaceringarna igen. 4:a, 6:a och 8:a på mitt sista JSM. Jag ville uppåt!

Mitt andra seniorår som jag tillbringade i USA. För att jag ville se världen, jag ville tävla, och jag ville få nya utmaningar. Träningen var lite annorlunda, teamkänslan var helt underbar, äventyret var obeskrivligt, allt var intensivt, jag presterade bra. 2:a på en US Supertour som bäst.

Tredje året som senior då jag kom tillbaka till Sverige, flyttade till Umeå, och ville visa att man visst kan bli bättre därborta i USA, man är inte oseriös för att man åker dit. Jag gjorde nog min bästa seniorsäsong då med en 6:e plats på Sverigecup sprint i Piteå, 14:e plats på en Scandinavisk cup och 14:e plats på SM-sprinten i Falun och mitt bästa skateresultat någonsin, 8:a på en sverigecup.

Alla de här framgångsrika säsongerna har mycket gemensamt. De största gemensamma nämnarna är glädjen och gemenskapen, det har varit intensivt och mycket att göra och jag har bara kört på. Jag har inte tränat helt perfekt, inte haft 0 sjukdagar, men jag har tränat hårt, tävlat mycket och haft bra sparring.

De motiga säsongerna har varit mycket ensammare, mer grubblande, och mer sökande efter perfektion. Jag har valt bort tävlingar för att satsa på de viktiga. Jag har valt bort träningspass med andra för att de inte passar in i mitt schema.

Jag vill tillbaka till glädjen, gemenskapen och kärleken till idrotten. Det viktigaste är inte ens att vinna längre, men jag hoppas självklart att det kommer på köpet om jag hittar tillbaka till det här. Jag har alltid velat gå min egen väg, jag har alltid gjort det, men på olika sätt.

Det finns bara en person som kan se till att det blir såhär, och det är jag själv. Jag hoppas att det finns folk omkring mig som vill vara med på tåget. Jag är inte färdig än.





tisdag 7 april 2015

Topptur på Krutfjellet

Den fjärde påsken i rad tillbringade jag och Knappen i Norge med toppturer på schemat. Men i år saknade vi våran följeslagare Daniel. Jag hoppas han blir avundsjuk om han ser det här. Vi bodde på en supermysig familjeägd fjällgård i Saeterstad. När vi kom dit sent på skärtorsdagen hade de påskpub och vi åt stenugnsbakad pizza och hembryggd öl och kände oss väldigt välkomna. På gården hade de även getter (och jättesöta killingar) och ystade egen ost av mjölken. Den var god så vi köpte med oss lite ost hem. Jag tror att vi kommer att åka tillbaka till gården, det var riktigt mysigt, med fina omgivningar.

Men vi var ju inte bara där för att äta ost och klappa getter. Vi var ju där för att bestiga toppar. Den bästa turen var på påskafton uppför Krutfjellet, drygt 1400 möh.
 Någon minusgrad, strålande solsken som värmde i ansiktet, glittrande snö, nästan vindstilla och lite lagom mycket kallpuder.
 Här har vi nått en topp, men vill ta oss runt på kammen till den högre toppen. Sen åkte vi ner där lite bakom min rygg där snön ser helt plan ut.
 Nu är vi på kammen.
Här är toppen! Det är inte varje topptur som det blåser så lite att man vill äta lunch på toppen. Men så var det denna dag så vi grävde oss en soffa på den här lilla snöhögen.
 Och sen fick vi belöningen för 3 timmar klättrande. Fin åkning på kalfjället.
Fin åkning i skogen!
 Här är turen på kartan. Vi gick upp en bit till på slutet för att ta oss ner till bilen och få lite mer fin skogsåkning.
 Sen såg jag ut som en tvättbjörn efter 6 timmar i solen. Vi åt påskmiddag och bastade. Sen var den dagen slut, och dagen efter gick vi upp igen, men en annan väg.

söndag 22 februari 2015

Dop

I lördags var det dop för lilla Olivia. Det var fint och prästen var supermysig. Efteråt bjöds det på väldigt mycket gott fika. Det är bra med traditioner så man får träffa familj och släkt lite oftare.




Att få ett litet gudbarn är en gåva och en ära
Att man är så betrodd att stå ett liv så nära

Man länkas till varandra med ett gudomligt band
Så själsligt är man nära fast man bara ses ibland

Ett gudbarns liv man följer av omtänksamma skäl
För man har fått till uppgift att se till barnets väl

Och även i det tysta finns detta alltid kvar
Att man känner något särskilt för det gudbarn som man har

Jag ska följa din väg i livet lilla Olivia, stötta älska och alltid finnas där
En enorm värme och kärlek för dig jag i mitt hjärta alltid bär

onsdag 18 februari 2015

Stakning teknik

Här kommer filmen från staktestet som jag gjorde i Östersund på tränarutbildningen förra veckan. Var femte sekund höjdes hastigheten, och målet var att komma upp i så hög fart som möjligt. Det var superkul, ni hör ju vilken hejarklack jag hade! I höstas hade jag ett riktigt bra stakpass med Elbert där jag verkligen fick en aha-upplevelse gällande tekniken. I stakning pratar man om att få till en bra träff. För att få det fokuserar jag på att lägga över så mycket av min egen kroppsvikt över stavarna som möjligt, genom att falla framåt med överkroppen och samtidigt sänka kroppen genom att böja på knäna. Armarna försöker jag att inte ta i med så mycket. Jag tycker att det ser bra ut, vad tycker ni?

Idag har jag och Elin stakat intervaller i solskenet. Det är härligt att det börjar bli ljust, soligt och vårvinter. Vi kände oss starka och glada här i slutet av passet.

tisdag 17 februari 2015

Mitt gudbarn

Den 7:e december blev jag moster till lilla fina Olivia. Min lillebror har gasat förbi mig ordentligt och skaffat sig både fru och barn. Det är verkligen jättekul och så mysigt, och jag måste erkänna att jag själv blir lite sugen på en liten bebis. Men det är inte riktigt dags för det än. Jag har ändå lyxen att få träffa och busa med Knappens härliga syskonbarn då och då, och nu har jag alltså ett eget litet syskonbarn. Men inte nog med det; Patrik och Louise har frågat mig om jag vill bli Olivias fadder. Såklart vill jag det! Det är en stor ära och jag känner mig väldigt hedrad inför uppdraget. Fadderns uppgift är att vara en bra förebild, att bry sig om och att finnas där för sitt gudbarn. Jag ska göra mitt bästa, och jag hoppas att hon inte kommer hata mig allt för mycket om jag drar med henne på någon fjällvandring eller skidtur i framtiden. På lördag blir det dop för Olivia nere i Västerås, och jag ser fram emot att träffa henne och resten av familjen och släkten där nere. Det ska bli spännande att få lära känna dig, lilla plupp.

måndag 16 februari 2015

Junior- och seniortränarutbildning!

I helgen från torsdag till söndag har jag varit i Östersund på världscupen, på den tredje och sista delen av skidförbundets junior- och seniortränarutbildning. Det är en utbildning som jag går för att komplettera min universitetsutbildning med en skidinriktad utbildning. Vi har haft två tidigare utbildningshelger i Sundsvall och Torsby med träningslära, vallning, mental träning och mycket mer. Som vanligt har det varit väldigt intensiva och långa dagar med intressanta föreläsningar, diskussioner och praktiska inslag. De delar vi har gått igenom den här helgen var: media, marknadsföring, teknik och tester, och så har vi gjort ett slutprov.Vi har även jobbat som teknikkontrollanter på världscupsprinten i lördags, och på distansen igår fick vi träna på tidtagning och coachning. 

Det första som hände i torsdags när jag träffade kursledaren Anders Strid var att han undrade om jag kunde tänka mig att köra ett maxtest på bandet. Eftersom jag har gjort det förut många gånger kände jag att jag inte behöver utbildas i hur det går till, så jag ställde upp. Det är ett test som man kanske vill vara lite mentalt förbered på att göra, så det var tufft att ladda upp snabbt, och det var ovant att ha en publik med 12 kursdeltagare. Efter ett sånt test känner jag alltid att jag hade kunnat ge lite till. Aldrig helt nöjd! Men det var kul, ett bra träningspass, och en bra hejarklack hade jag! Efter maxtestet fick jag testa ett staktest när man ska försöka komma upp i så hög hastighet som möjligt. Det var kul! Kan lägga ut en film på det sen om jag får tag på en. 

 Här är jag teknikkontrollant på den klassiska sprinten, och kollar så ingen åker skate. Bra uppsikt över storbildsskärmen och upploppet hade vi. Imponerande åkning av Stina Nilsson, och Emil Jönssons skada var inte kul att se..
Igår tog vi tid och coachade på distansloppet (och njöt lite av solen, fast det var riktigt kallt och blåsigt). Det var många vänner som fick göra värdscupsdebut i helgen så det var roligt att heja på dem. Men man ser ju så mycket bättre på TV än ute i spåret. En reflektion från helgen, vid sidan av spåret, är att det är tufft att vara aktiv och tävla under en helg, men det är nog betydligt tuffare att vara vallare och ledare. Det tar jag med mig framöver i min satsning, att uppskatta alla engagerade ledare, och i framtiden vill jag gärna ge tillbaka och vara en engagerad ledare själv på ett eller annat sätt.

Höjdpunkten från helgen tycker jag var Jenny Grips (fd Hansson) föreläsning om marknadsföring och ekonomi. Hon berättade om hur hon hade gjort under sin karriär och hur man kan jobba med att skapa ett varumärke runt sig själv och hur man kan skaffa samarbetspartners som elitidrottare. Helt enkelt hur man försörjer sig som idrottare. Det är en viktig del som har blivit ännu viktigare de senaste åren, och är av stor betydelse för att kunna nå sina mål, Det är något som jag har funderat mycket kring, sökt information om, men inte hittat någon bra hjälp om. Jag tycker det ska finnas med i skidgymnasieutbildningen! Jenny inspirerade mig, och nu är jag peppad på att starta eget och lära mig mer om detta.