Mitt Vasalopp

Jag har klarat av mitt första Vasalopp! Det är jag där till vänster närmast i bild med gul nummerlapp och ett stort leende. Redan har jag börjat längta till nästa år. Vilken häftig upplevelse!

Jag börjar från början. Jag har inte haft optimala förberedelser. Lite småont i armbågar och höftböjare, ett läger med skidgymnasiet onsdag till fredag, lite för lite sömn, lite hispig, nervös och tandvärk. Men tror inte att jag är ensam av att drabbas av "Vasaloppssjukan", jag skrattade gott åt igenkänningsfaktorn.

Största missen i förberedelserna var nog ändå att jag inte fick med mig mina tävlingsskidor ner till Mora. Jag packade redan i måndags, ställde iordning två väskor med tävlingskläder, sportdryck, rillar, termosar mm, och packade prydligt ihop skidfodralet och lämnade det i förrådet så att Knappen kunde lägga in sina skidor där också. Sedan reste jag till Lycksele på tisdag morgon för att jobba, och på fredag kväll hämtade Knappen upp mig med fullpackad bil, och vi fortsatte direkt till Sundsvall för att sova där. Morgonen därpå fortsatte resan ner till Mora, och någonstans vid Hudiksvall upptäckte jag att skidfodralet inte var med. En liten miss i kommunikationen kan man säga. Så resten av resan ägnade vi åt att tjafsa om vems fel det var och det blev en del ringandes för att låna ihop skidor. Jag brukar inte stressa upp mig så mycket, men det kändes inte helt bra att inte ha några skidor med sig på sitt första Vasalopp. Men det är tur att man har kontakter och fantastiska vänner!

Väl framme i Mora lyckades jag seeda upp mig från led 2 till led 1, jag hämtade ut nummerlappen och jag fick med mig 3 par skidor från Sofie och Elin. Vi mötte upp mamma och pappa och sedan drog vi till Sälen för att installera oss där, testa skidor och fixa vallningen. I Sälen mötte vi upp Johan Öberg, och fick med oss 3 par skidor till att testa. Så från 0 par till 6 helt okända par, lite stressande att välja. Som tur var fick jag hjälp att testa av Anders, och vi hittade ett par av Johans stakskidor som kändes fantastiskt bra att staka på. Efter att jag hade stakat Vildmannaloppet i Umeå hade jag bestämt mig för att Vasaloppet kör jag med fästvalla, men dessa skidor fick mig att ändra mig. Inte nog med att Johan lånade ut ett par kungskidor, han fixade vallning OCH hemleverans av skidorna. Så himla snällt! Så pappa snuvades på vallningsjobbet vilket gjorde att vi hade mer tid till att planera och förbereda vätskelangningen. Allt som ska ordnas tar tid och det tar musten ur en. Det var skönt att gå och lägga sig, men svårt att sova.

Så jag stakade alltså de nio milen mellan Sälen och Mora, och jag är grymt nöjd. I första backen var det trångt och kö även fast jag startade i led 1. Resten av loppet flöt på bra. Efter en mil började jag känna av mina armbågar och jag funderade på att jag skulle bryta om det blev konstant sämre men fortsätta om det inte försämrades. Sedan kändes det nästan som att det bara var utför och det var väldigt kul att åka. Efter ungefär halva loppet började magen krampa i uppförsbackarna så jag fick ta det rätt lugnt, låsa armarna och "sätta mig ner" för att undvika kramp. Men på platten fungerade stakningen bra. Jag prioriterade att få i mig energi och stannade till på vissa stationer för att dricka sportdryck, och tog någon gel eller liquid då och då. Det kom alltid nya ryggar om man råkade tappa en, det var skönt att kunna känna det lugnet.

Jag hade aldrig någon aning om hur jag låg till resultatmässigt, som bäst låg jag på 16:e plats. Jag fick massor av glada hejarop "heja tjejen" och jag kände mig oförskämt glad under loppet. När skyltarna började visa ensiffrigt efter Eldris blev jag nästan lite blödig när jag insåg att jag kommer klara det och jag kommer göra det under 5 timmar. Jag stakade på 4.52.52! Jag tror att det var rätt val att staka. Jag tappade lite när det blev brant uppför, men jag tog nog igen det nerför och på platten. Jag tror inte att de som körde med fästvalla hade bra fäste och glid under hela loppet.

Det här var det första långlopp (av 4) den här säsongen när jag inte har väggat på slutet, jag orkade spurta sista kilometerna. Jag såg en tjej inom räckhåll som jag ville slå, tog in lite, men när jag skulle kräma ut det sista på upploppsrakan drog magen ihop sig totalt i kramp. Jag fick stanna upp och ge upp spurtstriden och räta ut magen. Jag blir lättad när krampen ger med sig, jag tar några försiktiga stavtag och samma sak händer igen. Det var bara att glida in de sista 100 metrarna och jag slutade på 18:e plats. Så nöjd! Det enda jag saknade i mål var en stor kram. Det hoppas jag på nästa gång.

Tack alla som har hejat och gratulerat efter loppet
Tack Elin för lånet av skidor och utmärkt langningsservice
Tack Johan för lånet av grymma stakskidor och vallaservice (läs mer om skidorna HÄR)
Tack Anders för hjälp med skidtestning
Tack Knappen, mamma och pappa för support
Tack Malin och Craft för grymt bra boende

Vad händer?

Vad är det som händer? Det här med att sluta med skidor går ju sisådär. Det har nog alla som känner mig förstått för länge sen. Här bestämmer man sig för att lägga av, och så blir det plötsligt dödskul igen. Här säljer man en massa fina tävlingsskidor för att man är less, och så blir man i bättre form än på flera år och sjukt tävlingssugen. Här ställer man upp i en massa tävlingar helt utan press och skräller tävling efter tävling.

Var det fel beslut jag tog? Nej jag tror kanske att det var det bästa jag kunde göra. Det kändes ungefär lika stort och svårt som att bryta upp en kärleksrelation på något vis. Jag tror jag behövde släppa skidåkningen en stund och kliva ur bubblan och se saker från ett annat perspektiv. Jag vet inte vad det är som händer, men jag njuter över att jag och skidåkningen har hittat tillbaka till varandra igen. Kanske är min relation till skidåkning bättre än någonsin.

"Ett lyckligt äktenskap kräver att man förälskar sig många gånger och varje gång i samma person."  Mignon McLaughlin

Är det dags för comeback? Nja, det har jag väl redan gjort på sätt och vis. Jag tänkte väl att jag skulle åka nån enstaka tävling i vinter, och jag har redan åkt närmare 15 stycken. Alla de anledningar jag hade till att sluta elitsatsa, finns inte längre, minns jag inte längre. Den enda anledningen jag har nu att inte börja satsa igen är att jag trivs så bra i läget som är just nu: Att träna när det känns kul, när jag har trevligt sällskap eller när det känns givande. Att inte träna när jag hellre vill göra nått annat, när det är jättedåligt väder eller när jag inte känner att det ger något. Att tävla i distanser som jag gillar, när jag känner för det, och med inställningen att jag kan skrälla idag, men kommer jag sist så är det inte hela världen. Att inte alltid sätta mig själv och min satsning i första hand, utan vara lite mindre ego och hjälpa andra att utvecklas och prestera i stället. Men ja, det är ju en definitionsfråga vad man väljer att kalla det.

Det känns inte som att det här fenomenet att sluta satsa och bli mycket bättre och mer peppad är så jättevanlig. Eller jag har inte hört talas något om det. Här är några förklaringar eller teorier som jag har till varför det blev så:

• Jag har ett jätteroligt jobb på 50% som tränare på Lycksele skidgymnasium med en massa duktiga och motiverade junioråkare. Jag får träna med dem på arbetstid, jag vill inte att de ska åka fortare än mig, jag tar ut mig som en galning. Deras gemenskap och skidglädje smittar av sig. Dessutom får jag nörda in mig på teknikdetaljer tillsammans med mina kollegor och åka skidor på RIKTIGA, fina, långa, kuperade skidspår (och inte en platt, kort tråkigt konstsnöslinga i Umeå (förlåt Umeå, nu är det faktiskt äntligen vinter där också)).
• Jag tränar aldrig bara för att jag får dåligt samvete om jag inte tränar. Jäklar vad många undvika-dåligt-samvete-pass jag har kört i mitt liv. Vad många jag-hann-aldrig-med-att-träna-mardrömmar jag har drömt. Jag tränar det jag tycker ger något, antingen fysiskt eller mentalt, och jag njuter av träningen. Jag får inte panik om det känns kasst. Jag struntar i om jag ligger i rätt pulszoner eller om jag tränar rätt antal träningstimmar. Jag är allmänt lugn, mindre seriös, fast ändå jäkligt pepp.
• Jag gör massa roliga saker och är lite mer spontan. Jag är nog lite roligare. Jag for till Kina på Tour de Ski, var och klättrade i Tavelsjö, for på surfresan till Portugal och jag drar ihop eller hänger med på träningspass med skidåkarna i Umeå på nya ställen. Jag umgås mer med vänner än innan, även fast jag är borta rätt mycket i Lycksele. OCH jag har börjat dricka kaffe, vilket har höjt min livskvalité med 3%. Man blir ju glad varje gång man får en kopp!

Den vanligaste förklaringen som andra har gett till varför det går så bra nu är:

• Du har tränat så mycket under så många år, och nu när du "släpper upp"  så får du betalningen. 

Vad tror du? Blir det comeback? 

Vann mitt livs första skatelopp i Kina! Längtar tillbaka..

Funktionell styrka längdskidor

Funktionell styrka innebär den specifika styrka som krävs för att utföra komplexa rörelsemönster på ett korrekt sätt. Det innebär att koppla in rätt muskler, ha en god rörlighet, balans och koordination. Funktionell styrka är en viktig komponent i alla idrotter, inte minst inom längdskidåkning. Den funktionella styrkan är nödvändig för att maximera prestationen och minskar risken för skador avsevärt. 

Det spelar ingen roll hur starka dina armar är när du stakar, om inte bålen orkar hålla emot ordentligt när hela din kroppsvikt faller över stavarna. Mycket kraft går till spillo om inte bålen är stark och stabil. Bålen är länken mellan armar och ben. Om den roterar för mycket när du åker skate uppför en backe, går också kraft till spillo.

Under sista åren av min elitaktiva karriär gjorde jag en funktionell rörelsescreening (FMS) för att se vilka svagheter jag kunde förbättra. Jag och många andra skidåkare är dåliga på att aktivera de djupa tvärgående magmusklerna som stabiliserar bålen. Nästan alla är också stela och korta i höftböjarna. Jag tror att det delvis kan bero på att vi vet att vi behöver vara starka i bålen och tränar mycket mage, men många av de styrkeövningar vi gör tar väldigt mycket på höftböjarna, och ganska lite på de inre magmusklerna.

Här är några övningar som jag fick jobba med efter min FMS, som jag fortfarande underhåller ungefär en gång i veckan.

Slutar med skidor

Jag har bestämt mig för att sluta åka skidor. Eller alltså nej, sluta åka skidor kommer jag nog aldrig att göra. Men jag ska avsluta min elitsatsning. I våras skrev jag om suget efter suget. Att jag saknade känslan att verkligen vilja tävla, vinna, och spränga gränser. Att jag ville hitta tillbaka till den glädje, gemenskap och kärlek till idrotten som jag har upplevt under så många år, men som inte har varit lika starkt på slutet. Jag hade bestämt mig för att göra det roligare, och jag skulle kämpa för att hitta motivationen. Men det ska ju inte vara något man måste kämpa för, det ska ju komma inifrån och det ska ju kännas som det mest självklara i världen. Annars är det ju ingen mening.

I 20 år har jag åkt längdskidor, och identifierat mig själv som skidåkare. I 10 år har jag elitsatsat och låtit skidåkningen komma i första hand i alla lägen. Det har aldrig känts som att jag har valt bort något roligare eller viktigare, för att skidåkningen har alltid varit det som har varit nummer 1. Eller visst har det funnits enstaka pass och enstaka tävlingar som har varit motiga, men inte i det stora hela. Det har alltid varit värt all tid, all planering, alla långa resor, och stenhårda träningspass i ur och skur. För målen, motivationen, drömmarna och upplevelserna har varit så starka. Känslan när man står på prispallen är ganska oslagbar. Men någonstans på vägen har jag slutat tro på att jag ska bli världsmästare i längdskidor och slutat drömma om medaljer. Framgångarna och framstegen har kommit glesare. Men ändå har jag varit rätt så nöjd och glad med tillvaron och känt att skidåkningen är ju inte allt, och människor som betyder något tycker om mig oavsett om jag vinner tävlingar eller inte. Det finns annat i livet som är betydelsefullt.

Jag har alltid sagt att jag ska hålla på så länge det är roligt och jag känner att jag utvecklas. Det är fortfarande roligt att träna och utvecklas, men det räcker med ett pass om dagen, och det räcker med att tävla mot mig själv. Jag mår bättre av ett pass om dagen just nu. Jag orkar med inte vara så där trött som jag blir av dubbla pass nästan varje dag. Jag är inte motiverad att vara trött. Jag tyckte att Maria Rydqvist satte fingret på det där med motivation att orka vara trött. Hon skriver så bra och har intressanta reflektioner. Vill man satsa och brinner för det är det inga problem, man bara kör på och det känns rätt på alla sätt, och det är en grym känsla. En känsla som jag saknade i våras, har saknat under lång tid, men inte tänker jaga mer nu. Jag saknar det inte längre. För mig känns det rätt att sätta punkt för det här kapitlet.

Ändå var det jättejobbigt och svårt att ta själva beslutet, och tårarna har tittat fram när jag har berättat om mitt val. Jag var kanske inte riktigt beredd på att det skulle hända just nu, jag hade nog föreställt mig att det skulle ske efter en tävlingssäsong. Men det känns samtidigt som en stor lättnad och glädje och jag känner mig väldigt nöjd och harmonisk. Inget mera grubbel och en ny vardag med lite andra prioriteringar. Jag firar att jag har haft en så rolig tid i skidspåret med oförglömliga upplevelser och fantastiska vänner! I helgen firade jag med att åka på en långweekend ner till Västerås och Göteborg utan att packa med mig rullskidor och pjäxor och hjälm och ja ni fattar, utan hela stora trunken. Jag tog med mig löparskorna och det var allt. Jag hjälpte pappa med att bygga på det nya huset i stället för att fara till skidtunneln i Göteborg. Det är så kul att se små framsteg på bygget, om några veckor kommer hela huset stå där!

Jag firar med att åka med Knappen på en surfresa till Portugal i Oktober. Det var helt otänkbart för mig att göra något sådant den tiden på året för en vecka sedan. Inte något jag har saknat förut, men nu när jag har möjligheten känns det som en fantastisk frihet. Jag firade med att åka på Liseberg i helgen fast Alliansloppet gick av stapeln samtidigt i grannstaden. Jag ville verkligen inte tävla. Men nu när jag har bestämt mig för att sluta känns det som att det ändå vore roligt att åka någon tävling i vinter. Det blir ju inte alls samma press på mig själv att prestera. Nog blir det Vasaloppet i vinter alla fall!

Jag skulle kunna avsluta det här inlägget med att tacka alla för den här tiden, men det skulle kännas som ett farväl. Jag ska inte lämna skidsporten, skidor kommer fortsätta vara en del av mig och mitt liv. Men tack till sponsorer, klubbar och alla som har trott på mig och hejat och stöttat under min elitaktiva karriär. Vi ses i skidspåret!

Puss från min favvosponsor Johan på Elpex efter min sista tävling som elitaktiv på SM i Sundsvall. Han verkar gilla mig lika mycket oavsett om jag vinner eller kommer 11:a. Tack för alla fina rullskidor och för alla medaljer och upplevelser jag har fått på de rosa bästa rullskidorna. Nu ska jag ut och rulla på dem med Linda och Clara. Men bara ett pass..

SM i rullskidor

I dag är det dags att packa väskan och styra kosan mot Sundsvall och SM-veckan. I morgon är det äntligen dags att få ta på sig nummerlappen igen. Det blir tredje sommaren i rad som jag ska delta i SM i rullskidor, och det börjar bli en väldigt trevlig tradition. Jag gillar rullskidor som tävlingsform dels för att jag är ganska avslappnad och har mindre höga krav på mig själv jämfört med längdskidor som är "huvudgrenen", och dels för att det är snabbt och fartfyllt, mitt i stan med stor publik, och jag har nytta av att vara lång och stark. I år är det dock några nyheter. Dels är teamsprinten utbytt mot ett backrace uppför Södra berget, och dels körs tävlingarna med trögare träningshjul i stället för snabba tävlingshjul. Det känns lite tråkigt, för jag älskar teamsprint som tävlingsform, och jag har inte heller något emot att åka med tävlingshjul, för jag tror att det passar mig rätt bra. Men jag har ju aldrig tävlat på träningshjul så vi får se. Men dessa förändringar gör kanske att fler vill och kan delta i tävlingarna vilket ju är roligt!

 Från SM ifjol i Borås där jag tog brons.

 Jag och Linn vann teamsprinten.

Här tog jag silver 2013 i Halmstad.

Tävlingarna sänds på SVT och så här ser programmet ut:

Fredag

Masstart, fri teknik 

Start kl. 15.00 Damer, 7 varv, 14 km 

Start kl. 16.00 Herrar, 10 varv, 20 km 

Lördag 

Backrace individuell start, ¨klassisk teknik 

Start kl. 11.45 Herrar 7,5 km 

Start kl. 14.00 Damer, 7,5 km

Jag ser väldigt mycket fram emot att komma till Sundsvall, träffa massa vänner, och att tävla! Direkt efter tävlingarna blir det några dagars läger i Sollefteå. Jag är taggad för allt!

Examen

Äntligen sommarlov! Jag har tagit min kandidatexamen, och det känns väldigt skönt att vara klar. På bilden är min klass som tog magisterexamen samtidigt, men eftersom jag har elitidrottsavtal och är borta en del på läger och tävlingar i perioder, så ligger jag lite efter dem, men det är helt enligt planen. Så egentligen har jag ju lite kvar tills jag är helt klar. Men det känns bra att ha en examen!

Den sista tiden har det varit väldigt mycket att göra. I veckan har jag skrivit färdigt de sista delarna av mitt examensarbete, läst igenom ett annat arbete för att opponera på det, förberett och hållit i en redovisning av arbetet, och dessutom har det varit en hel del aktiviteter och träningspass tillsammans med skidåkarna i Umeå inför sommaren. I tisdags sprang vi vårruset, och det gick 40 sekunder fortare än förra året, så det är jag nöjd med. I onsdags var det fikakväll, och i torsdags bjöd jag och Emilia på grillmiddag och tårta för att fira att vi är klara med våra uppsatser. Efter det åkte jag på en lätt förkylning, vilket inte känns helt ovanligt när man börjar slappna av efter en stressig period. Nästan så att det var lite skönt att vara lite snorig och ligga i soffan och se på Hela Sverige Bakar. Nu känner jag mig i princip frisk, så det gick snabbt över.

I veckan ska jag åka ner till Motala och jobba för Craft på Vätternrundan. Jag jobbade för dem under vasaloppsveckan, och det var väldigt roligt och intensivt att hjälpa skidåkare att klä sig rätt. Nu får vi se om jag förhoppningsvis kan lära mig lite mer och cykelkläder, för cykling har jag inte så mycket erfarenhet av. Efter några dagars jobb väntar direkt ett läger med klubben i Höga kusten, och sedan kommer några släktingar upp till Umeå och firar midsommar här. Det är full rulle fast det är sommarlov.

Stekenjokk

Mitt hittills sjätte läger i Stekenjokk är till ända, och jag älskar verkligen den platsen, så det lär bli många fler läger där. Jag har varit där 3 år med Sollefteå skidgymnasium och 3 år med elitskidcentrum i Umeå. Det är en skidåkares paradis, med vårsol, skare och vita fjäll så långt ögat når. En otrolig frihetskänsla. Bjuder på lite bilder.

 Vägen har plogats fram. Det är djup snö! Linda når inte ner med staven. 

 En obligatorisk grupphoppbild där ingen hoppar samtidigt som någon annan.

 Ett försök till!

 Vi står still i stället.

 Sol och kolsvart himmel på ett eftermiddagspass. Fina spår i Klimpfjäll.

 Mia Jennie och Linda

 Jennie steker och undviker mössrand efter några härliga svängar utför.

 Linda njuter också!

 Lovisa, Clara och Maria

 Här är jag nöjd och trött efter 3x15 min intervaller.

Sist men inte minst vill jag visa en liten film som Klas har gjort under lägret.  Det ser härligt ut!

Skare i Stekenjokk from NorthsportSE on Vimeo.

Power posing

Jag fortsätter på temat mental träning som jag skrev om i mitt förra inlägg. Det inlägget handlade om hur tankar, känslor och handlingar hänger ihop, och hur man kan göra för att inte låta negativa tankar påverka en att känna negativa känslor och skapa negativa beteenden.

Här om dagen fick jag se en film som verkligen inspirerade mig, med Amy Cuddy som är en forskare inom socialpsykologi och forskar om icke-verbal kommunikation. Hon pratar här om att man även kan börja i andra änden. Med sitt beteende. I hennes studie fick människor antingen i 2 minuter göra en high-power pose eller en low-power pose.

En high-power pose är exempelvis att stå bredbent med händerna i sidorna eller att sitta bredbent med händerna bakom nacken. Helt enkelt att sprida ut sig. En low-power pose är att göra sig liten, stå eller sitta med benen och armarna i kors eller att ta sig själv på nacken. De som gjorde high-power pose i 2 minuter fick högre testosteronnivå och mindre kortisolnivå. Testosteron ger dig en känsla av makt och kontroll, medan kortisol är ett stresshormon. De i den andra low-power pose-gruppen fick tvärtom lägre nivåer av testosteron och höga kortisolnivåer, alltså liten känsla av kontroll och ett högt stresspåslag. De gjordes även en studie när deltagarna först fick göra en av poserna, och sedan genomgå en väldigt krävande och stressande anställningsintervju som filmades och bedömdes. De som hade gjort en high-power pose presterade mycket bättre vid intervjun än de som hade gjort en low-power pose innan, när de bedömdes av en jury som inte visste om studiens syfte och att deltagarna hade förberett sig på olika sätt.

Väldigt spännande tycker jag! Jag ska verkligen prova att använda power posing när jag känner mig underlägsen, osäker eller opeppad. Det här fotot är från Borgafjäll, där jag och Knappen var och toppturade i helgen. Vi hade just gått upp för ett brant parti och jag var väldigt rädd. Glömde testa posa när jag var som räddast, men gjorde det när vi kom upp på plan mark, och det var lätt som en plätt att åka ner för branten i alla fall. Jag tror stenhårt på detta! Se gärna klippet om ni är intresserade och har några minuter över, och kommentera vad ni tror.

Här var jag glad fast det är brant! En superfin solskensdag i lördags.

Att välja sina tankar

Jag är väldigt intresserad av hur tankar påverkar känslor som i sin tur påverkar hur vi beter oss. Det är en av de sakerna jag jobbar med i min mentala träning. Först och främst gäller det att bli medveten om sina tankar, vilka känslor tankarna skapar, och vilka beteenden det resulterar i.

Ett exempel kan handla om en svår skol- eller arbetsuppgift, en svår utförsbacke eller jobbig uppförsbacke på en skidtävling, eller någon annan utmanande situation.

Tanke: "den här är för svårt för mig" eller "jag kan inte"
Känsla: negativa känslor som nedstämdhet, oro och hopplöshet
Beteende: blir passiv, blir stel och spänd, gör något annat i stället, förbereder mig inte

Konsekvensen blir att ens tanke blir till sanning. Men man har egentligen inte ens försökt, och gett sig själv en ärlig chans.

Om man lär sig identifiera de här tankarna (som oftast är omedvetna) och vad de leder till kan man också lära sig att en tanke är faktiskt bara en tanke. Den behöver inte vara en sanning. Det är enligt min mening ganska omöjligt att inte tänka negativa tankar. Det är som att säga "tänk inte på en rosa elefant". Vad tänker du på? Ja precis, en rosa elefant! Man får helt enkelt acceptera sina tankar, men välja en ny tanke som skapar positiva känslor och beteenden.

Tanke: "det här är en häftig utmaning" eller "jag vill bli bättre på det här"
Känsla: stolthet, glädje, pepp
Beteende: sträcker på mig, övar, utmanar mig själv

Konsekvensen blir nu att du faktiskt ger dig själv en ärlig chans, och förhoppningsvis går det också bra. Om det inte går så bra så mådde du troligtvis bättre och lärde dig något i alla fall.

Testa att fundera på en situation som du upplevde negativ. Vad tänkte du och vad ledde det till? Vill du tänka annorlunda och känna dig annorlunda och förmodligen också handla på ett annat sätt? Hur? Testa! Att skriva ner det gör så att det blir mer greppbart. Tankar är inte automatiskt sanningar. Det är inte dåligt att tänka negativa tankar (det gör man), men det är tråkigt om man tror på dem, och det är häftigt att kunna vända dem.

Vad tror ni? Kan ni ha nytta av det här i något sammanhang?

Tack för peppen

Tusen tack till alla vänner som har hört av er efter mitt förra inlägg, med kommentarer, meddelanden och till och med hälsningar IRL. Som tycker att det är fint och bra skrivet, som vill hjälpa, som känner igen sig, som vill heja på och som tycker det är kul att jag inte vill ge upp. Det värmer verkligen och det betyder mycket. Kram på er!

Nu längtar jag efter vårlägret i Stekejokk. Det finns ingen friare känsla än denna. Att glida fram på skaren, i solskenet, i timmar. Jag vill att alla ska få känna den känslan.

Suget efter suget

Har jag tappat det? Suget alltså. Suget efter att vinna, att tävla, att pressa mig och spränga gränser? Jag tror inte det. Jag har i alla fall ett sug efter suget.

Har låttextraden: "allting följer samma mönster, ser på stan ifrån mitt fönster" i huvudet på repeat, från Gyllene Tider - Gå och Fiska. Jag har två skidsäsonger bakom mig som båda har varit en stor besvikelse, och de har i princip båda sett likadana ut: Bra sommrar, nästan helt i min ensamhet där jag har kunnat gå precis min egen väg, med grymma rullskidresultat och mycket motivation. Svårt att veta hur jag ska fortsätta på samma spår under höstarna när jag har många runt om kring mig att träna med. Tävlingssäsonger som börjar okej och går utför. Hög vilopuls, seg kropp, försöker på olika sätt hitta tillbaka. Jag blir sjuk vid samma tidpunkter, är framgångsrik vid samma tidpunkter, är deppig vid samma tidpunker, motiverad vid samma tidpunkter. Känner att det är dags att bryta mönstret!

Det är svårt att pressa sig till max när det handlar om en 27:e plats eller en 28:e jämfört med om det handlar om en 5:e eller 6:e placering, eller till och med en pallplats. Mycket mycket svårare! När utvecklingen går bakåt. Jag känner inte igen mig själv. Det blir motigt. Jag är långt ifrån att nå mina mål. Jag tror knappt på mina mål längre. Är det verkligen så viktigt och härligt att vinna? Jo det är det ju. Men är det värt jobbet? Jag blev inte uttagen till Elitskidcentrum i år. Sponsorkontrakt går ut, och det känns svårt att förnya när man inte har nått sina mål. Det är motigt, och det finns inte riktigt någon utifrån som peppar mig. Man får ge upp..

Jag tänker tillbaka på mina bästa och roligaste skidsäsonger: 

Första året på skidgymnasiet när bara allt gick bra och av sig själv. Jag tänkte inte så mycket, bara körde på. Det var tufft, jag var trött, jag utmanade mig själv, jag hade extremt roligt och jag vann JSM-guld, blev uttagen i juniorlandslaget och skidor var det bästa i hela världen.

Fjärde året på skidgymnasiet när jag hade haft två bra, men inte superbra, år innan och tog ett kliv upp mot topplaceringarna igen. 4:a, 6:a och 8:a på mitt sista JSM. Jag ville uppåt!

Mitt andra seniorår som jag tillbringade i USA. För att jag ville se världen, jag ville tävla, och jag ville få nya utmaningar. Träningen var lite annorlunda, teamkänslan var helt underbar, äventyret var obeskrivligt, allt var intensivt, jag presterade bra. 2:a på en US Supertour som bäst.

Tredje året som senior då jag kom tillbaka till Sverige, flyttade till Umeå, och ville visa att man visst kan bli bättre därborta i USA, man är inte oseriös för att man åker dit. Jag gjorde nog min bästa seniorsäsong då med en 6:e plats på Sverigecup sprint i Piteå, 14:e plats på en Scandinavisk cup och 14:e plats på SM-sprinten i Falun och mitt bästa skateresultat någonsin, 8:a på en sverigecup.

Alla de här framgångsrika säsongerna har mycket gemensamt. De största gemensamma nämnarna är glädjen och gemenskapen, det har varit intensivt och mycket att göra och jag har bara kört på. Jag har inte tränat helt perfekt, inte haft 0 sjukdagar, men jag har tränat hårt, tävlat mycket och haft bra sparring.

De motiga säsongerna har varit mycket ensammare, mer grubblande, och mer sökande efter perfektion. Jag har valt bort tävlingar för att satsa på de viktiga. Jag har valt bort träningspass med andra för att de inte passar in i mitt schema.

Jag vill tillbaka till glädjen, gemenskapen och kärleken till idrotten. Det viktigaste är inte ens att vinna längre, men jag hoppas självklart att det kommer på köpet om jag hittar tillbaka till det här. Jag har alltid velat gå min egen väg, jag har alltid gjort det, men på olika sätt.

Det finns bara en person som kan se till att det blir såhär, och det är jag själv. Jag hoppas att det finns folk omkring mig som vill vara med på tåget. Jag är inte färdig än.

Topptur på Krutfjellet

Den fjärde påsken i rad tillbringade jag och Knappen i Norge med toppturer på schemat. Men i år saknade vi våran följeslagare Daniel. Jag hoppas han blir avundsjuk om han ser det här. Vi bodde på en supermysig familjeägd fjällgård i Saeterstad. När vi kom dit sent på skärtorsdagen hade de påskpub och vi åt stenugnsbakad pizza och hembryggd öl och kände oss väldigt välkomna. På gården hade de även getter (och jättesöta killingar) och ystade egen ost av mjölken. Den var god så vi köpte med oss lite ost hem. Jag tror att vi kommer att åka tillbaka till gården, det var riktigt mysigt, med fina omgivningar.

Men vi var ju inte bara där för att äta ost och klappa getter. Vi var ju där för att bestiga toppar. Den bästa turen var på påskafton uppför Krutfjellet, drygt 1400 möh.

 Någon minusgrad, strålande solsken som värmde i ansiktet, glittrande snö, nästan vindstilla och lite lagom mycket kallpuder.

 Här har vi nått en topp, men vill ta oss runt på kammen till den högre toppen. Sen åkte vi ner där lite bakom min rygg där snön ser helt plan ut.

 Nu är vi på kammen.

Här är toppen! Det är inte varje topptur som det blåser så lite att man vill äta lunch på toppen. Men så var det denna dag så vi grävde oss en soffa på den här lilla snöhögen.

 Och sen fick vi belöningen för 3 timmar klättrande. Fin åkning på kalfjället.

Fin åkning i skogen!

 Här är turen på kartan. Vi gick upp en bit till på slutet för att ta oss ner till bilen och få lite mer fin skogsåkning.

 Sen såg jag ut som en tvättbjörn efter 6 timmar i solen. Vi åt påskmiddag och bastade. Sen var den dagen slut, och dagen efter gick vi upp igen, men en annan väg.

Dop

I lördags var det dop för lilla Olivia. Det var fint och prästen var supermysig. Efteråt bjöds det på väldigt mycket gott fika. Det är bra med traditioner så man får träffa familj och släkt lite oftare.

Att få ett litet gudbarn är en gåva och en ära

Att man är så betrodd att stå ett liv så nära

Man länkas till varandra med ett gudomligt band

Så själsligt är man nära fast man bara ses ibland

Ett gudbarns liv man följer av omtänksamma skäl

För man har fått till uppgift att se till barnets väl

Och även i det tysta finns detta alltid kvar

Att man känner något särskilt för det gudbarn som man har

Jag ska följa din väg i livet lilla Olivia, stötta älska och alltid finnas där

En enorm värme och kärlek för dig jag i mitt hjärta alltid bär

Stakning teknik

Här kommer filmen från staktestet som jag gjorde i Östersund på tränarutbildningen förra veckan. Var femte sekund höjdes hastigheten, och målet var att komma upp i så hög fart som möjligt. Det var superkul, ni hör ju vilken hejarklack jag hade! I höstas hade jag ett riktigt bra stakpass med Elbert där jag verkligen fick en aha-upplevelse gällande tekniken. I stakning pratar man om att få till en bra träff. För att få det fokuserar jag på att lägga över så mycket av min egen kroppsvikt över stavarna som möjligt, genom att falla framåt med överkroppen och samtidigt sänka kroppen genom att böja på knäna. Armarna försöker jag att inte ta i med så mycket. Jag tycker att det ser bra ut, vad tycker ni?

Idag har jag och Elin stakat intervaller i solskenet. Det är härligt att det börjar bli ljust, soligt och vårvinter. Vi kände oss starka och glada här i slutet av passet.

Mitt gudbarn

Den 7:e december blev jag moster till lilla fina Olivia. Min lillebror har gasat förbi mig ordentligt och skaffat sig både fru och barn. Det är verkligen jättekul och så mysigt, och jag måste erkänna att jag själv blir lite sugen på en liten bebis. Men det är inte riktigt dags för det än. Jag har ändå lyxen att få träffa och busa med Knappens härliga syskonbarn då och då, och nu har jag alltså ett eget litet syskonbarn. Men inte nog med det; Patrik och Louise har frågat mig om jag vill bli Olivias fadder. Såklart vill jag det! Det är en stor ära och jag känner mig väldigt hedrad inför uppdraget. Fadderns uppgift är att vara en bra förebild, att bry sig om och att finnas där för sitt gudbarn. Jag ska göra mitt bästa, och jag hoppas att hon inte kommer hata mig allt för mycket om jag drar med henne på någon fjällvandring eller skidtur i framtiden. På lördag blir det dop för Olivia nere i Västerås, och jag ser fram emot att träffa henne och resten av familjen och släkten där nere. Det ska bli spännande att få lära känna dig, lilla plupp.

Junior- och seniortränarutbildning!

I helgen från torsdag till söndag har jag varit i Östersund på världscupen, på den tredje och sista delen av skidförbundets junior- och seniortränarutbildning. Det är en utbildning som jag går för att komplettera min universitetsutbildning med en skidinriktad utbildning. Vi har haft två tidigare utbildningshelger i Sundsvall och Torsby med träningslära, vallning, mental träning och mycket mer. Som vanligt har det varit väldigt intensiva och långa dagar med intressanta föreläsningar, diskussioner och praktiska inslag. De delar vi har gått igenom den här helgen var: media, marknadsföring, teknik och tester, och så har vi gjort ett slutprov.Vi har även jobbat som teknikkontrollanter på världscupsprinten i lördags, och på distansen igår fick vi träna på tidtagning och coachning. 

Det första som hände i torsdags när jag träffade kursledaren Anders Strid var att han undrade om jag kunde tänka mig att köra ett maxtest på bandet. Eftersom jag har gjort det förut många gånger kände jag att jag inte behöver utbildas i hur det går till, så jag ställde upp. Det är ett test som man kanske vill vara lite mentalt förbered på att göra, så det var tufft att ladda upp snabbt, och det var ovant att ha en publik med 12 kursdeltagare. Efter ett sånt test känner jag alltid att jag hade kunnat ge lite till. Aldrig helt nöjd! Men det var kul, ett bra träningspass, och en bra hejarklack hade jag! Efter maxtestet fick jag testa ett staktest när man ska försöka komma upp i så hög hastighet som möjligt. Det var kul! Kan lägga ut en film på det sen om jag får tag på en. 

 Här är jag teknikkontrollant på den klassiska sprinten, och kollar så ingen åker skate. Bra uppsikt över storbildsskärmen och upploppet hade vi. Imponerande åkning av Stina Nilsson, och Emil Jönssons skada var inte kul att se..

Igår tog vi tid och coachade på distansloppet (och njöt lite av solen, fast det var riktigt kallt och blåsigt). Det var många vänner som fick göra värdscupsdebut i helgen så det var roligt att heja på dem. Men man ser ju så mycket bättre på TV än ute i spåret. En reflektion från helgen, vid sidan av spåret, är att det är tufft att vara aktiv och tävla under en helg, men det är nog betydligt tuffare att vara vallare och ledare. Det tar jag med mig framöver i min satsning, att uppskatta alla engagerade ledare, och i framtiden vill jag gärna ge tillbaka och vara en engagerad ledare själv på ett eller annat sätt.

Höjdpunkten från helgen tycker jag var Jenny Grips (fd Hansson) föreläsning om marknadsföring och ekonomi. Hon berättade om hur hon hade gjort under sin karriär och hur man kan jobba med att skapa ett varumärke runt sig själv och hur man kan skaffa samarbetspartners som elitidrottare. Helt enkelt hur man försörjer sig som idrottare. Det är en viktig del som har blivit ännu viktigare de senaste åren, och är av stor betydelse för att kunna nå sina mål, Det är något som jag har funderat mycket kring, sökt information om, men inte hittat någon bra hjälp om. Jag tycker det ska finnas med i skidgymnasieutbildningen! Jenny inspirerade mig, och nu är jag peppad på att starta eget och lära mig mer om detta.

Tävlingspremiären

Tävlingssäsongen är äntligen igång! Förra helgen gick den stora tävlingspremiären i Bruksvallarna av stapeln, med Vinterstudion och hela köret. Jag körde 6 km klassiskt på fredagen och klassiskt sprint på söndagen, och stod över 10 km fristil på lördagen för att ladda för sprinten. 

Vistelsen i Bruksvallarna hade inte direkt någon drömstart. Jag tillbringade hela onsdagskvällen på toaletten med matförgiftning. Det var nog en dålig korv som ställde till det. Det är inte kul att vara sjuk bland elitidrottare vill jag lova. Ingen människa vill ju bli smittad av magsjuka, men dagarna före tävling är man riktigt försiktig. Men ingen blev smittad, och jag blev rätt snabbt bättre, så det måste ha varit nått jag ätit. Uppladdningen blev alltså inte optimal, men kände mig ändå pigg och återhämtad för att tävla på fredagen. 

Jag slutade 44:a på fredagens distanslopp, lite närmare täten än förra året, mestadels med en bra känsla under tävlingen, och jag tycker att det är ett godkänt resultat. På sprinten kändes det bra i kvalet där jag blev 24, men det gick tungt i kvarten. Lyckades dåligt med uppvärmningen, hade inte perfekta skidor, och känner att det finns detaljer att slipa på vad gäller material och förberedelser. Jag hade höga förväntningar på sprinten, så jag var väldigt besviken efter tävlingen, men nu är jag bara taggad att göra om och göra rätt nästa gång.

I helgen blir det liten tävling i Arvidsjaur, 8km skate med ganska stort startfällt, och om två helger blir det Sverigecup i Piteå. Det ska bli superkul! Dagarna däremellan ska jag och Knappen tillbringa uppe i Boden och jag hoppas att det finns lite längre skidspår där än våra 750m konstsnö här.

Avslutar med en intervju i Umeå tidning från förra veckan. 

Saxnäs

Hallå där! Nu var det ett bra tag sen sist så här kommer en kort sammanfattning på vad jag har haft för mig den senaste tiden: Läst en kurs i vetenskaplig teori, metod och etik, vart en sväng till Boden och hälsat på Knappens familj, vart i Torsby skidtunnel på snöpremiär och junior- och seniortränarutbildning, hälsat på mamma och pappa i deras nya hyrda hus i Kolsva, hälsat på Sofie och Andreas i Stockholm, och påbörjat en kurs som heter Idrott, ledarskap och lärande som jag hoppade över min första termin. 

Nu tillbaka till nutiden. Igår kväll kom jag hem från en finfint snöläger i Saxnäs. Var där med ett litet gäng härifrån skiduniversitetet från fredag till måndag. Så härligt att åka skidor redan i oktober! Fast det var varmt och lite regn under lägret så blev vi alltid lika förvånade när vi for ut på passet, att det fortfarande var så bra förhållanden. Det var ca 18 km långa spår; ett milspår och en väg upp på fjället. Riktigt bra! Utöver bra spår och träning så hade vi det riktigt roligt och bra stämning. Det var verkligen ett skönt avbrott från skola och måsten. Jag har varit stressad den senaste tiden, och jag vet egentligen inte varför.. vill inte ha det så. Det är lite svårt under den här årstiden när man vill fara på spontana snöläger så fort det finns snö, och samtidigt få ihop skola och grupparbeten. Jag tar lätt på mig mycket, för att jag får dåligt samvete över att jag är borta. Det känns också som att jag och Knappen knappt har varit hemma samtidigt, när han är hemma har jag annat, och när jag kommer hem ska han iväg. Det kanske är så att vara sambo..

På måndag nästa vecka åker vi tillbaka till Saxnäs igen, bara snön ligger kvar, och jag hoppas och längtar. Och på lördag blir det troligtvis tävlingpremiär i BDX-sprinten i Piteå!

Fem glada: Johan, Clara, Christian, Markus och jag. 

Första dagen på vägen upp mot fjället.

I går morse var det inte så mycket snö kvar på vägen, men fint väder...

 

...och lite småisigt. Bambi på hal is.

Träffade på gamla klubbkompisar i spåret. Synd att de fick det svåraste föret under sitt första skidpass. Tur att det blev bättre på eftermiddagen. Synd att jag och Isabelle hamnade i nån typ av dimma på bilden..

Flyt

Den här sommaren och början av hösten har gått bra. Träningsmässigt bra alltså, och när träningen flyter på är jag glad också. Jag har haft en kontinuitet, ständig utveckling och tro på mig själv och mitt upplägg. Jag vågar mer än någonsin lyssna på kroppen och gå min egen väg. Idag när jag var ute och stakade impulser kändes det så himla bra och jag njöt verkligen av att träna. Då, för första gången på väldigt länge, kände jag på riktigt en längtan efter snö, vinter, skidåkning och tävling. En längtan utan ångest inför tävlingsresultat. Förra hösten ville jag så gärna längta så där på riktigt, jag försökte peppa mig själv, men glädjen fanns inte där alls på samma sätt som vanligt. Vintern var dålig både snömässigt och resultatmässigt. Men efter det har jag kommit back on track och känner mig starkare än på väldigt länge, kanske starkare än någonsin. Så det var en efterlängtad känsla, den där spontana glädjen och suget efter snö.

I veckan har jag träffat min idrottspsykolog och vi utvärderade hur sommaren har känts. Han sa att det var stor skillnad på både mitt humör och på hur stolt min hållning är nu jämfört med i våras när jag var riktigt nere på grund av resultaten och känslan i kroppen. Jag har jobbat ganska mycket med det mentala. Den där träningen som för många nog känns lite flummig, för man har egentligen ingen aning riktigt hur man ska träna. Hur gör man ett träningsupplägg där?( Jag kan berätta mer om hur jag har tränat mentalt i ett annat inlägg om ni vill.) I veckan har jag också haft utvärderingssamtal med Stefan, och då går vi mer på siffror än känslor. Steptester, hopptester, vilopulser, testrace, maxtest, styrketester, träningstid, antal pass, snittpulser.. och så vidare. Allt för att se vid vilken belastning och av vilka träningsformer jag utvecklas mest optimalt. Den där bilden ser säker väldigt rörig ut för er, men får mig att se saker jag inte har tänkt på tidigare. Det är kul att ha koll och vara lite noga och nördig.

Finfrukost - Overnight Oatmeal

Frukosten är dagens viktigaste mål, för då gäller det att fylla på kolhydratdepåerna som har blivit tömda efter en natts fasta. Är alltid sjukt hungrig när jag vaknar, och har aldrig förstått hur man kan hoppa över det målet..Jag är lyckligt lottad och blir ofta bjuden på frukost av Knappen som går upp lite före mig när han jobbar. Oftast blir det gröt, en äggmacka och en smörgås med keso, egenodlade groddar och en skinkskiva. Men just nu är vi inne i en period med overnight oatmeal. Perfekt för den morgontrötta, för det är bara att plocka fram ur kylskåpet och äta. Det känns som en lite somrig frukost eftersom den är kall. Jag åt detta mycket när jag var i USA, där var det alltid sommar. Brukar också förbereda det på kvällen innan om jag ska träna ett tidigt pass före skolan så jag kommer ut fort. Nu till receptet:

Häll 1 dl havregryn i en skål/ett glas/en kopp (det är mysigt att äta ur en kopp på nå vis). Häll på russin, kanel, pumpakärnor, valnötter och lite blåbär från frysen. Häll över mjölk så att det nästan täcker, rör runt lite, och ställ in i kylen. Nästa morgon har havregrynen sugit åt sig lite av mjölken. Jag tycker det är gott! Prova med kokos, mango, linfrön och andra nötter och bär för variation.